Märkliga och oförklarliga saker hände. Natten efter mitt ynkliga ångestinlägg om min totala avsaknad av kemitalang så genomgick min hjärna någon form av spontan mutation och när jag vaknade fattade jag allting, eller så gott som allt i alla fall. Allt utom centrifugintegralerna. Jag räknade tal efter tal och fick rätt efter rätt och jag insåg att ett mirakel hade skett! Så jag började räkna långsamt. Göra ett tal, surfa en stund, göra ett tal till, surfa lite mer. Lyssna på Brigitte Bardots Bonnie & Clyde en sådär fem gånger i rad, titta lite på ett tal, lyssna på Bonnie & Clyde lite till.
Sedan kom igår, dagen-före-tenta-dagen, och jag satte mig i lugn och ro och gjorde gamla tentor. Och det blev fel, och sedan fel och sen fattade jag ingenting och allt blev fel. Sedan tog dagen slut och jag räknade hela natten men fattade ingenting längre och sedan kom morgonen och jag somnade bara för att vakna ett par timmar senare och hetscykla till tentasalen. Jag vet inte hur det gick. Kanske gick det bra, kanske inte. Det som talar för att det gick bra var att jag gjorde alla uppgifter. Vad som talar mot är att mina enhetsanalyser visade på motsatsen, det blev kvadratkilo och kubikmol och vid ett tillfälle bestämde jag mig för att fortsättningsvis ”glömma” enheterna. Det gjorde knappast saken bättre, men i alla fall var det inte lika uppenbart att jag räknat fel.
Nu lyser solen och min balkong är varm. Vid dörren ligger min första räkning till nya lägenheten. Känns spännande, som att det är dags snart, men lite stressigt också, dels för att jag fortfarande inte börjat packa, men mest för att jag glömt att söka CSN och därför inte har några pengar att betala den med. Men tillbaks till den varma balkongen! Jag ska allt gå dit nu och sätta mig och läsa något som inte har med kemi att göra. Kanske bell hooks. Eller brewster rockit. Jag kan göra precis vad jag vill (utom att betala räkningen). Yay!
