Arkiv föruäh

oväntad återkomst samt ett farväl

Aber hallo! Som från ingenstans kom jag tillbaka. Egentligen kommer jag dock tillbaka från någonstans, från Bornholm faktiskt. Där har jag varit i nästan en hel vecka. Det förklarar en del av min frånvaro. En liten del. Men ändå.

Jag har funderat på att sluta blogga. Den uppmärksamme kanske har anat det eftersom det var uppskattningsvis två månader sedan förra gången. Eller tre månader, jag vet inte så noga. Låt oss enas om att det var länge sen. Hur som helst. Sluta blogga var ämnet. Ett stort och lite sorgligt beslut. Sedan thailand (därifrån jag också kommit tillbaka från) har den rätta andan inte riktigt infunnit sig, jag har saknat både motivation och inspiration. Däremot har jag fått jättemycket åldersnoja, jag har kommit på att jag numera är för gammal för att:

  • Söka idol
  • Göra något så att jag inte ångrar mig att jag inte gjorde det
  • Hoppa av skolan (som jag ju brukar)
  • Klanta mig och komma undan med det med hjälp av gullighet

Inte för att jag vill vara med i idol. Det är bara ett konstaterande, att om jag skulle vilja det så skulle jag från och med nu hamna i gruppen ”självinsiktslösa gamlingar”.

En del saker jag inte gjort ångrar jag mycket. Som att jag inte på allvar lärt mig någonting. Jag borde satt mig ner och övat in mina pianoläxor, jag borde ha provat min lycka som kompositör eller dirigent eller något som jag faktiskt kanske haft en smula talang att lyckas med om bara fliten varit på min sida. Det var den inte. Jag ångrar att jag aldrig riktigt försökt mig på något och nu är det ju alldeles för sent.

Jag kan inte hoppa av skolan mer heller. Ännu fler förlorade år är inte vad jag behöver som mest. (Vad behöver jag som mest?)

Klanta mig. Får jag byta ämne? (Roligaste sökningarna till min blogg den här veckan är ”tenta jag fattar ingenting” och ”åt snor ont i magen”. )

Jo. Alltså. Jag ska nog skaffa mig en ny blogg med tiden, en som inte har med mitt döda alterego tony tod att göra. Där ska jag fortsätta med att mala på om vad-ska-det-bli-av-mig, precis som jag brukar. Man kan fundera på vad som egentligen kommer att skilja den från den här bloggen, och kanske är det just ingenting. Kanske kommer den innehålla lite mera tyska, och kanske (kanske) något om sälar (vilket borde vara till glädje för alla de exakt 398 personerna som hittat min blogg genom att söka på ”säl” och med stor säkerhet blivit mycket besvikna).

Så det var väl allt.

Adjö!

emma vs tandläkare 1-0

Beach 2009 har gått bra. Jag är i prima form, inte ett gram tyngre än den dag jag fyllde 21. Först bestämde jag mig för att dra ner på godiset, och sedan började jag promenera och jogga en massa steg varje dag också. Nej, självklart höll det inte. I tre dagar gick det bra, sedan blev glassuget alldeles för stort för en vanlig dödlig. Fina formen beror på något helt annat.

Det började med en gammal hederlig nackspärr. Under tårar och yl bogserade nixon mig ur sängen och jag fick ägna mig åt massage och iprenknapring under både följande dagar (och nätter). För att göra livet lättare för min stackars nacke sov jag på vänster sida, och vänster sida alone. En natt bet jag mig i kinden. Jättehårt. Sedan placerade sig min enda visdomstand mitt framför såret och gnagde upp det till lagom plågsamt djup. Sist men inte minst fick jag besök av bakterier som slog sig ner i såret och passade på att infektera lite här och där, framförallt i bakre delen så att det inte är att tänka på att försöka tugga något. I ett vilt ögonblick försökte jag med keso men det var naturligtvis dömt att misslyckas.

Till frukost drack jag te och ipren. Till lunch blev det två glas mjölk och till middag slog jag på stora trumman med soppa och tidigare nämnda smärtframkallande keso. (För den som undrar kan jag avslöja att jag ser rolig ut när jag äter keso, den måste liksom tryckas in i munnen. Jag blir kladdig, bordet blir kladdigt, överallt blir det kladd.) Imorgon ska jag till tandläkaren och få saken fixad. Jag gillar inte tandläkare, men imorgon blir det nog inte så farligt. Jag kan ju inte gapa.

Over and out.

u-sväng

En tung känsla har lagt sig över det tidigare så muntra sommarlovet. Dinosaurierna finns kvar, men tyvärr visade sig även kemin göra det. Helt plötsligt och utan förvarning visar det sig att jag faktiskt körde(!) geokemin. Hur det gick till vet jag inte, för så dåligt tyckte jag ju inte det gick. Faktiskt kändes den till och med en smula bättre än den organiska kemin som ju gick över all förväntan…

Jag har blivit erbjuden en deal. Tydligen är det en fråga som framförallt visat sig vara boven bakom allt det här – och jag kan få göra om den frågan och bli godkänd. Muntligt, imorgon. Det här har satt mig i en del problem, dels för att det är en smula ont om tid, men mest för att jag faktiskt inte vill ha en till trea. Hu! Tyvärr vill jag inte ha en omtenta i slutet av sommaren heller. Nu sitter jag här och väger argument för och emot muntlig restfixning imorgon och vet varken ut eller in. Är lite sur också för jag tyckte verkligen att jag kunde min kemi bättre än så och jag trodde ju inte att jag kört den. Inte alls, faktiskt.

(Det känns lite som en skräckfilm, man tror att man dödat monstret och att allt är bra men hela publiken vet att det bara är ett tillfälligt lugn innan det allra värsta kommer…)

Åh… Vad ska man göra i lägen som det här? Min första kuggade tenta sedan min högst ojämna inledning på universitetet! Jag är i chock och elände och är väldigt, väldigt besviken och svordomarna haglar ur min mun i strid ström. Till råga på allt vill mina ögon inte umgås med linser längre och det verkar som att jag får bli glasögonorm i resten av mitt liv, som därmed kan betraktas vara över.

excuse moi!

Jag svarar lite dåligt på kommentarer, ignorerar allt prat om soffinsons vinnare och piggelinisar och annat. Inte ens EU-valet har jag sagt ett ord om! Det är såklart för att jag har tenta imorgon. En trist sanning, indeed. Efter tentan blir det dinosaurier och sen blir det sommarlov. ’till then!

(og)Ärna

Jag tycker lite, lite sämre om UNT när jag läser deras ledare. Att kommunen inte skulle ha något att göra med en lokal flygplats att göra kan man ju tycka, att en flygplats är finfint så länge det finns folk som vill flyga

Men! UNT! Visste ni, håll i er, att det faktiskt finns väldigt många som inte flyger. Faktiskt, om det sitter 30 personer på planet så sitter det minst 190 000 personer under planet, i självaste Uppsala. Och, hör och häpna, det finns nästan 7 miljarder som sitter någon annanstans än i Uppsala. Vissa tycker säkert det är jättekul att flyga. En del tycker att skallrande fönsterrutor inte är särskilt besvärligt.

Andra fattar att flyget handlar om väldigt mycket mer än skallrande fönsterrutor, det handlar om klimat, om rent dricksvatten, om att ta ansvar för att vad vi gör här får konsekvenser långt allvarligare än vibrerande fönster. Men om man nu vill haka upp sig på fönsterna, som om det vore det viktigaste argumentet, så kan jag nästan lova att de allra flesta föredrar att bo någorlunda tyst och trevligt framför att stå ut med skallrande fönster bara för att någon lokal stackare som fått för sig att vad Uppsala, Arlandas närmaste stad, behöver är en flygplats och vill tjäna några surt förvärvade slantar på det.

Egentligen borde det inte vara så svårt. Om flygplatsplanerna klarar miljökraven och Uppsala Air vill satsa, då är det bara att önska lycka till.

Javisst! Självklart är det Uppsala Air som är mest kompetenta att ta beslutet om en flygplats vara eller icke-vara. Till skillnad från alla andra företag är Uppsala Air inte alls vinstdrivande med sitt eget bästa för ögonen. Skulle det visa sig att flyg på något sätt faktiskt skulle vara dåligt, så skulle Uppsala Air vara de första att skrota flygplatsplanerna.

Om miljökraven inte kan uppfyllas, är det istället tillfälle att begrava planerna.

Ach so! Finns det någon med intresse för miljöfrågor som förespråkar ökat flyg? Hallå? Vem som helst? Någonstans kan man tycka att det säger sig självt att en flygplats motverkar alla slags miljökrav man kan tänkas ha.

Viktigast av allt är att kommun inte lägger sig i, skulle väl kraven väl uppfyllas.

Va? Gå en grundläggande kurs i meningsbyggnad människa! Och klart kommunen ska lägga sig i. Något som rör alla i kommunen borde alla lägga sig i. Vi borde få rösta. Vill du ha flygplansbränsle i huvudet? (Ja/Nej) Vill du ha skakande fönsterrutor i utbyte mot att någon ska tjäna en massa pengar? (Ja/Nope)

- – - – - – - – -

Jag tittar på live-webbTV från kommunhuset. Det är spännande. Någon är jävig och får inte vara med och rösta. Någon annan för rösta istället. Eller? Förvirringen är total. Hur ska det sluta? En obehaglig thriller, där massor av liv står på spel, fattiga afrikanska liv som bara nästan är lika mycket värda som Uppsala Airs planerade vinster. Huvva.

- – - – - – - – - – - -

Vem är den jäviga skurken? Jag borde plugga men kan inte slita mig. Vem visste att kommunmöten var så spännande? Ingemar Jansson, en centerpartist minsann! Vilket sida står han på? The Dark Side? Oh no! Han var en av de våra! Men vad händer? Han ersänner inget jäv! Istället argumenterar han mot Ärna! Well done! Men inte tillåtet tydligen, han är inte jävig när allt kommer till kritan. Eller? Nu kommer kommunjuristerna. Jävsfrågan kan inte överklagas! Men vem är jävig? Ingemar ångrade sig, han var inte det! Så vem är skurken? Jag hoppas på en moderat, eller kanske en lurig kristdemokrat. Jag borde plugga, borde läsa om proteiner och alkyner. En ny gubbe kliver upp, men inte heller han är jävig, han argumenterar också mot Ärna, men han kommer undan, han hävdar att alla är jäviga eftersom alla drabbas av den försämrade luftkvaliteten i Uppsala. En kvinna kommer upp och påpekar att här är ugglor begravda i mossen, och att man faktiskt får ta att vara lite konsekvent i det här i jävfrågan som minsann aldrig kommit upp i andra omröstningar. Man kan ju tycka att det är lustigt om man inte sagt mycket om jäv innan och nu plötsligt anklagas motståndare till Ärna för just detta.

Nu ska dom rösta. Är Ingemar jävig? Nej! Ingen röstning nu! Istället kommer en moderat! Denna invecklade handling! Jag har svårt att hänga med i svängarna. Och plötsligt ger Ingemar upp! Tackar för sig! The Dark Side vädrar morgonluft. Ännu mer moderat kommer upp. Hon säger att moderaterna inte alls försökt tysta Ingemar.

Jag ger upp. För tillfället.

desperata behov

Jag skulle göra middag, överraskningsmiddag. Till hemköp for jag, snabbt som vinden, och skaffade allt jag behövde till den blivande risotton, parmesan, lök, buljong. Sedan cyklade jag hem. Tyvärr hade jag inget ris visade det sig och det är något av ett problem när man ska göra risotto.

Tyvärr är problemen fler än så. Klockan sju ringer det på dörren varje morgon och in stapplar en äldre målare. Sovrum ska tapetseras och kök ska målas. Ibland jobbar han långsamt, så sakta att man inte ser någon förändring alls. Sedan går allt plötsligt väldigt snabbt, det är ju fredag eftermiddag! Och innan man vet vad som hänt så sitter en massa tapeter på väggarna. Det kan låta som att allt ändå går åt rätt håll. Så är det naturligtvis inte.

Taket i sovrummet har målats. Det är mycket vitt. Inte för att det på något sätt behövde målas, han har gett sig på fel tak, trots att vi påpekade saken redan första dagen när vi såg varhän det lutade. Väggarna i samma rum pryds av guldiga små stjärnor. Halvfint kan man tycka, men ändå okej om det inte vore för stora gula fläckar. Har hans tapetpensel varit smutsig? Har han kissat på väggen? Jag vet inte, men det är inte vackert. Till råga på allt har han lyckats måla vita streck på den blåa byrån Hemnes, som till helgen firar sin 3-veckors-dag. Detta alltså trots att Hemnes varit inplastad. Men listan tar inte slut här! I köket har den vita färgen yrt, golvet har blivit prickigt, diskbänken har fått sig en omgång och flisor har slagits bort från kaklet. Plötsligt är jag väldigt, väldigt tacksam över att den nya dyra soffan inte har kommit än, för på måndag är det vardagsrummets tur. Rent spontant känner jag en stor oro.

Risotto. Nej, tacka vet jag hämt-sushi. Tröst-sushi.

skurkar och banditer

Det är inte mycket skriveri i mig längre. Man kan fundera på varför, men några svar finns inte. Kanske för att jag går omkring med en växande frustration, över vad vet jag inte riktigt, men förmodligen för att jag är så fruktansvärt trött på kemin och att jag fortfarande inte vet var det leder riktigt. Bristen på mening och mål, ni vet.

Kemitentan gick som väntat dåligt, men ändå inte så dåligt att jag får göra om den och klara den bättre. Nu sitter jag fast med en eländig trea i kursen, min första och förhoppningsvis sista. Vad jag lärt mig av detta: Det är lättare att säga att man inte bryr sig om betyg än att verkligen göra det.

Dessutom har jag lyckats tappa bort min kursbok och inte bara råkat lägga den i kylen eller så, utan verkligen tappat bort den. Kanske glömt den på ångström, eller på BMC för den delen, eller så har den bara slukats i ett litet men girigt svart hål av samma typ som vanligtvis nöjer sig med strumpor. Ingen har hittat den heller. Eller snarare, någon har hittat den och upptäckt ett tidigare slumrande intresse för organisk kemi och behållt min dyra bok. DU SKA HA MÄNGDER MED DÅLIG KARMA, DIN ELAKA BOV!

Ni ser, redan nu pyr mitt missnöje och frustration fram. Det är bäst att jag fortsätter med min lilla bloggpaus.

missnöjet pyr

Det går dåligt med kemin. Lägenheten är lite för kall för min smak. Ute lyser förstås solen, men det spelar ingen roll för dit har jag ingen tid att gå. Inne ska jag vara, vid det kalla köksbordet, läsa om lewisstrukturer och hybridiserade orbitaler och tycka synd om mig själv som måste spendera påsken alldeles ensam vid ett köksbord, med kemin som enda sällskap. Hade jag bara fått rätt på några uppgifter hade humöret varit i alla fall lite bättre, men inte ens det. Dessutom åt jag upp mitt påskägg redan igår, och nu får jag sitta här och vara godissugen till råga på allt.

upptagen

Det är besvärligt att flytta och det är besvärligt med kemiomtentor. Att kombinera dessa två saker blir, om möjligt, än värre.

nedräkning

Varje dag går jag till Ångström i ottan. Ångström är på alla sätt en otrevlig plats. Små pubertala civilingenjörspojkar med nykläckta finnar befolkar korridorerna och i lektionssallarna sitter tavlor föreställande Viktiga Män. Jag tycker illa om kemi och dagarna handlar mer och mer om att drömma sig bort, förtränga var jag är, låtsas att kemin inte finns. Igår kom jag på att Ångström egentligen är en slarvig förkortning av Ångestdröm. Det lättade märkligt nog upp allting lite, att veta att jag varje morgon går iväg till Ångestdröm, men är dagen är slut så kommer jag i alla fall därifrån. Och när terminen är slut så är också ångestdrömmen slut.

På skrivbordet har jag en oskriven labbjournal på lagring och i hallen några ouppackade reaböcker. Här finns alltså saker att göra. Och, dagens chock, min blogg var tydligen nominerad till årets blogg. Inte för att den vann eller så, men hade jag vetat det så hade jag allt skärpt till mig och bloggat lite mer och lite bättre. Jag är glad i alla fall! Och du, käre läsare som nominerat  en simpel dödlig, för din skull ska jag se till att blogga lite oftare än sådär två gånger i månaden. Tjoho!

« Tidigare inlägg