Idag, kära läsare, var en katastrofens dag. Igår kunde jag konstatera att jag blivit gammal nog att få reda på min framtida pension, idag gjorde jag den fasansfulla upptäckten att åren inte farit väl fram mig. Nu ska ni få höra.
Jag har alltid varit grymt osams med min mage. Rund som en boll är den, som ett bowlingklot. Hur många situps jag än gör och hur mycket jag än dansat (på den tiden jag fortfarande dansade) så har magen alltid suttit där. En av barnen på dagiset där jag jobbade hade en dag vänligheten att informera mig om att jag var gravid. Min rumpa däremot har varit något av ljuset i mitt liv. En gång i tiden brukade Hanna gå omkring och nypa lite i den och påpeka att den hade en väldigt bra konsistens, och sånt tycker man ju om att höra.
Mitt chokladmissbruk eskalerade under våren och jag slukade frukt&mandel efter frukt&mandel tills en dag när jag upptäckte vad som hänt. Mina kläder hade plötsligt blivit för små. Jag hade expanderat. Men som den konstruktiva människa jag är så köper jag ju träningskort, och när jag märker att jag inte använder träningskortet så sätter jag mig själv på diet. Och där har jag suttit sedan dess. Jättelänge. Man kan tycka att det borde ha gett resultat, men magen är kvar och kläderna fortfarande för små.
Imorse kom så chocken. På väg till skolan upptäckte jag att mina ben, mina kära ben, bytt form. De har förvandlats till korvar! Jag har aldrig haft något otalt med mina ben, och så detta! Vad värre är – när jag kommer hem för att byta dagens lilla kjol mot ett par varmare byxor uppdagas årets katastrof. Magen är kvar, benen har blivit korvar - och jag har bantat bort min rumpa! Min rumpa! Dieten har alltså gett resultat, men det var ju inte det här jag hade tänkt.
Linnea har försökt trösta mig. Jag erkände att jag alltid varit rädd för att få en platt rumpa, att det varit mitt huvudsakliga argument mot att vilja ha ett stillasittande inomhusjobb. Linnea försökte muntra upp mig och påpekade att nu behövde jag ju inte välja bort några jobb för den sakens skull längre. Hon kan konsten att se saker från ljusa sidor, Linnea. Men så är hon bara 23 och har ännu inte behöva möta de hjärtlösa öden som drabbar oss vid den höga åldern 25+.
Jag börjar få slut på lösningar. Jag vet inte vad jag ska göra. Dessutom är jag jättehungrig. Åh, vilken misär allt är. Rumpelände. Magelände. Oh, grymma värld.
