Året är 2013. Moderaterna hade fått sin vilja igenom och jag levde med framtidens familj. Eller, that is, min familj fast i framtiden.
Idag firar vi minnet av min bror, som dog när min familj inte hade råd att betala för hans försäkringar efter att den fria sjukvården avskaffats och högkostnadsskyddet för mediciner nästan helt tagits bort. Jag strosar omkring lite i centrum och skrämmer de rika familjerna med mina trasiga skor, innan jag åker tillbaks ut i förorten där jag bor med andra arbetslösa. Marknadshyrorna har gjort nästan alla större städer helt segregerade och det talas om att, som i USA, bygga stadsdelar som bara kan nås med bil och speciella passerkort. Segregationen har ökat rädslan för det som är ”annolunda”, människor är rädda för fattiga, för invandrare, för varandra. Våldet har också ökat, delvis som en konsekvens av utanförskapet, men även på grund av de stora skillnaderna mellan de som har och de som inte har. Att stor ekonomisk ojämlikhet ledde till våld visste man redan i början av 2000-talet, men en lokal moderat kommunalpolitiker från Uppsala avfärdade under valåret 2006 forskningen som politiskt, och det har man fortsatt med att göra så fort forskningen inte passat in i de nyliberala teorierna.
Jag fryser lite, men bara lite, det är varmare än det brukade vara, och varmare kommer det att bli. Bensinen och oljan har blvit dyrare så att bara de rika har råd, samtidigt som utsläppen av koldioxid ökat i och med de allt fler kolkraftverken. Jag tänker också på hur det kunde ha varit om jag hade tagit studenten, om någon tagit hänsyn till att alla inte kommer till gymnasiet med ett par hjälpsamma akademikerföräldrar i bagaget och tagit sig tid att hjälpa mig och de andra icke-akademiska kidsen som faktiskt ville lämna bilraggandet bakom oss. Istället var det de duktiga eleverna som fick stipendier, bra betyg och lärartid och när jag hoppade av gymnasiet så var det inte inte direkt någon som brydde sig. Tio år senare skulle jag förstå att jag kanske inte gjorde de allra bästa valen när jag var 16, men komvux hade stängt för att sända signaler till ungdomarna att det lönade sig att plugga i tid, och några andra eller tredje chanser finns inte för sådana som oss.
Jag är hungrig, men inte lika hungrig som de hundratusentals pensionärerna. Av ekonomiska skäl tvingas de dela matsal med elever, och översköljs nu med flygande potatisar varje lunch. Så sent som igår blev någon omkullknuffad av en högstadieelev och bröt lårbenshalsen.
På det stora hela är det ett väldigt bra samhälle för Anna, 42, pappa Lars, 39, barnen Emma, 12, Johan, 9 och Moa, 4 år. Det är duktiga barn till duktiga föräldrar, barnen är duktiga i skolan och föräldrarna jobbar duktigt på dagen (men drömmer mardrömmar på nätterna om vad som skulle hända om deras företag skulle gå omkull). De kan leva i sitt skyddade samhälle och samla pengar på banken som annars skulle gått till att ge till exempel min brors läkarvård, de kan inbilla sig att deras fyraåring har talang för matematik och hetsa henne till att göra något hon inte vill, sätta henne i de bästa matteklasserna och tillverka en liten elitmänniska som mest kommer att påminna om en olycklig liten robot när hon tar sin fil. kand. lagom tills hon fyller 21.
För alla de barn som inte vinner rättstavningstävlingar i skolan eller har en pappa som vill gå och motionssimma är det inte alls lika kul, och för dem som behöver sjukvård men inte har pengar att betala försäkringar med är det än värre. För dem som inte får utbildning för att de inte har rika föräldrar som betalar för dem ser det mörkt ut, så man får verkligen se till att födas i rätt familj. Dessutom har regeringen gett halva löften om ytterligare inkomstskattesänkningar. På det stora hela är samhället lite, lite bättre för dem som redan hade det bra, och mycket, mycket sämre oss andra.
