Arkiv förpolitik

Så levde jag år 2013 om (m) fått välja.

Året är 2013. Moderaterna hade fått sin vilja igenom och jag levde med framtidens familj. Eller, that is, min familj fast i framtiden.

Idag firar vi minnet av min bror, som dog när min familj inte hade råd att betala för hans försäkringar efter att den fria sjukvården avskaffats och högkostnadsskyddet för mediciner nästan helt tagits bort. Jag strosar omkring lite i centrum och skrämmer de rika familjerna med mina trasiga skor, innan jag åker tillbaks ut i förorten där jag bor med andra arbetslösa. Marknadshyrorna har gjort nästan alla större städer helt segregerade och det talas om att, som i USA, bygga stadsdelar som bara kan nås med bil och speciella passerkort. Segregationen har ökat rädslan för det som är ”annolunda”, människor är rädda för fattiga, för invandrare, för varandra. Våldet har också ökat, delvis som en konsekvens av utanförskapet, men även på grund av de stora skillnaderna mellan de som har och de som inte har. Att stor ekonomisk ojämlikhet ledde till våld visste man redan i början av 2000-talet, men en lokal moderat kommunalpolitiker från Uppsala avfärdade under valåret 2006 forskningen som politiskt, och det har man fortsatt med att göra så fort forskningen inte passat in i de nyliberala teorierna.

Jag fryser lite, men bara lite, det är varmare än det brukade vara, och varmare kommer det att bli. Bensinen och oljan har blvit dyrare så att bara de rika har råd, samtidigt som utsläppen av koldioxid ökat i och med de allt fler kolkraftverken. Jag tänker också på hur det kunde ha varit om jag hade tagit studenten, om någon tagit hänsyn till att alla inte kommer till gymnasiet med ett par hjälpsamma akademikerföräldrar i bagaget och tagit sig tid att hjälpa mig och de andra icke-akademiska kidsen som faktiskt ville lämna bilraggandet bakom oss. Istället var det de duktiga eleverna som fick stipendier, bra betyg och lärartid och när jag hoppade av gymnasiet så var det inte inte direkt någon som brydde sig. Tio år senare skulle jag förstå att jag kanske inte gjorde de allra bästa valen när jag var 16, men komvux hade stängt för att sända signaler till ungdomarna att det lönade sig att plugga i tid, och några andra eller tredje chanser finns inte för sådana som oss.

Jag är hungrig, men inte lika hungrig som de hundratusentals pensionärerna. Av ekonomiska skäl tvingas de dela matsal med elever, och översköljs nu med flygande potatisar varje lunch. Så sent som igår blev någon omkullknuffad av en högstadieelev och bröt lårbenshalsen.

På det stora hela är det ett väldigt bra samhälle för Anna, 42, pappa Lars, 39, barnen Emma, 12, Johan, 9 och Moa, 4 år. Det är duktiga barn till duktiga föräldrar, barnen är duktiga i skolan och föräldrarna jobbar duktigt på dagen (men drömmer mardrömmar på nätterna om vad som skulle hända om deras företag skulle gå omkull). De kan leva i sitt skyddade samhälle och samla pengar på banken som annars skulle gått till att ge till exempel min brors läkarvård, de kan inbilla sig att deras fyraåring har talang för matematik och hetsa henne till att göra något hon inte vill, sätta henne i de bästa matteklasserna och tillverka en liten elitmänniska som mest kommer att påminna om en olycklig liten robot när hon tar sin fil. kand. lagom tills hon fyller 21.

För alla de barn som inte vinner rättstavningstävlingar i skolan eller har en pappa som vill gå och motionssimma är det inte alls lika kul, och för dem som behöver sjukvård men inte har pengar att betala försäkringar med är det än värre. För dem som inte får utbildning för att de inte har rika föräldrar som betalar för dem ser det mörkt ut, så man får verkligen se till att födas i rätt familj. Dessutom har regeringen gett halva löften om ytterligare inkomstskattesänkningar. På det stora hela är samhället lite, lite bättre för dem som redan hade det bra, och mycket, mycket sämre oss andra.

kappan efter vinden

Det är hårda tider. Fysiken tär på mig medan den dåliga ekonomin tär på moderaterna. Vi har det alla besvärligt.

Som jag minns det så var man väldigt tydlig med att betona att sänkta bidrag till arbetslösa skulle fixa alla slags arbetslöshetsproblem snabbt som bara den. Det skulle motivera folk att skaffa jobb. Sänkta bidrag sätter folk i arbete, så gick visan. Så nu borde man vara lite konsekvent tycker jag, sätta ner foten och säga att det fungerade förr, det fungerar igen! Visa var skåpet ska stå, sänk bidragen för alla som nyligen blivit av med sina jobb, så ska ni se att de kommer ila tillbaks till sina fabriker med fötterna gåendes som trumpinnar i marken!

Man kan ju förstås skylla på konjunkturen men det vore som att säga att det inte finns några jobb, att de arbetslösa inte alls är några arbetsskygga latmaskar och kanske aldrig ens varit det (hemska konsekvenser! fel har begåtts! misstag måste erkännas!). Då är det bättre att säga som Sarah Palin, att alla kan bli president, om man bara vill det tillräckligt mycket.

Ja, alltså, sänkta bidrag gör att folk vill jobba. Så enkelt var det på den gamla goda tiden, och eftersom jag inte har hört särskilt många flåt-vi-hade-fel, så enkelt är det nu med. Arbetslös är man bara om man är lat, varför jobba när man kan sitta hemma och se på hem till gården liksom? Men med ännu mindre pengar så vill nog till och med det mest inbitne hem-till-gårdet-fän ha ett jobb. Och om de bara vill det tillräckligt mycket, så kan de till och med bli presidenter. Allihop.

En fin lösning på vilken lågkonjunktur som helst.

där kom den!

Äntligen!

Som feminist är det könsrollerna jag tycker ska vara de första att stå mot väggen när revolutionen kommer. Som jag sagt tiotusen gånger förr, jag är trött på att vara Kvinna och allt vad det innebär.

Det betyder ganska logiskt att jag är lika trött på mansrollen. För hur mycket frihet man än har som man, hur mycket fördelar man än får, så är det, precis som för oss girls, fortfarande en roll man förväntas spela. For better or for worse. Mest det senare.

Jag är alldeles ursäker på att gemene man känner ett tryck på sig att hålla sig på sin manliga matta. Och medan vi feminister börjat gnaga sig igenom det kvinnliga fotbojan, så sitter män fortfarande fast. Det är ju hur känt som helst att tjejer fostras till att vara snälla, tysta och bekräftande, och att det sedan kommer att förfölja oss genom hela livet, ge oss lägre lön, svårare att bli tagna på allvar, svårare att bli bedömd som person och medmänniska. Men – och det säger man inte mycket om – vi har fördelar som inte män har.

Gemensam vårdnad innebär teoretiskt sätt båda föräldrarna delar på ansvar och uppfostran av ett barn. Ändå vågar jag påstå att det är sällan som mannen i praktiken får barnet vid skilsmässa. Som kvinna och mamma får man, och förväntas man, ta ansvar för sitt barn på ett annat sätt än en man. Inte helt överraskande kommer ett barn i huset dessutom lämna sina spår i den ensamstående mammans plånbok, i hennes tid med andra, över huvud taget kommer hon inte längre att vara fri. Men – och här kommer mennet – det behöver ju inte alls vara dåligt. Hon kan, med lite tur, få en väldans bra kontakt med sitt barn, en kontakt som varar livet ut. Pappan däremot blir en bifigur, någon man hälsar på varannan helg, någon som köper dyra julklappar som kompensation för sin frånvaro.

Jag tror att kvinnan är förloraren i det yttre livet, men mannen i det inre. Stanna hemma och ta hand om barnen och du åker på stryk i arbetsmarknaden, men det är dig som barnen kommer springa till när de har ramlat i gruset. Det är dig de kommer dricka te med på nätterna, och dig de kommer ringa till när de behöver något annat än skjuts. Män som stannar i sina roller är lika stora förlorare som de kvinnor som stannar i sina.

Vad är manlighet? Jag vet inte riktigt. Men om det är att vara hockeykille, att ta sin självklara plats på seminarierna utan att ens ha läst litteraturen, att vara full av otrohetsgener… Då har jag svårt att se hur det är något positivt. Eller förresten, för att göra det lite skojigt tydligt, jag gillar sånt, så ska jag skriva en lista. En riktigt! En som kommer från sifo, och inget jag hittat på.

Manlighet är att, på en tiogradig skala:

  1. Vara praktiskt händig (7,1)
  2. Ha bra potens (6,4)
  3. Ha välavlönat jobb (5,9)
  4. En attraktiv partner (5,9)
  5. En vältränad kropp (5,8)
  6. Ett attraktivt yttre (5,5)
  7. Vara sportintresserad (4,9)
  8. Alltid vara redo för sex (4,9)
  9. Äga tekniska prylar (3,9)
  10. Ha en häftig bil (3,3).

Jag förstår inte hur ordet ”manlig” kan vara något annat än ett skällsord. Det är ett ord fyllt av fördomar som jag, om jag vore man, inte skulle vilja ha hängandes över huvudet mer än vad jag vill ha de som hänger där nu. Det är sjukt osexigt med manliga män. Och dessutom vansinnigt destruktivt misstänker jag.

Mansrollen i skolan, i vårdnadsfrågor, i alla sammanhang som är utanför de vedertagna, blir till ett hinder lika mycket som kvinnorollen är en nackdel i alla områden som inte är de typiskt ”kvinnliga”. Som feminist önskar jag död åt alla könsroller, och det gäller ju även den manliga. Att jag mest pratar om kvinnorollen råkar vara för att jag är tjej, men jag tycker alldeles uppenbarligen att både män och kvinnor är förlorare på alla dessa roller. Jag förstår inte varför det inte pratas mer om mansrollen, för det bör ju ligga i var mans intresse att vara den han är och till exempel ta det ansvar för sitt barn som han nog väldans många gånger vill göra.

Hur som helst. Jag tror saker börjar hända. Äntligen! Må Pittstim göra för männen vad Fittstim en gång gjorde för mig. Så blir vi alla lyckliga.

Sourze (2002) och DN (nyligen) håller med.

min årliga feministblogg, tema tågluff

Temat för årets resa har varit Schlager och Feminism, som två separata genrer. Vi har dansat oss fram med chiki-chiki-dansen genom Barcelona, sjungit ”fåglar smyger” i Slovenien men sedan blev det svårare eftersom vi inte kom ihåg vare sig Tjeckiens eller Österrikes bidrag. Feminismen är det mest jag som har stått för och jag har suttit på tåg efter tåg och funderat över min roll som mig i olika sammanhang. Vem jag är och varför. Min största insikt är (och det har jag egentligen tänkt många gånger, men den här gången föll polletten ner som ett tiovåningshus i mitt huvud) att det finns personer och det finns kvinnor. När jag väl kommit på tanken så kunde jag inte släppa den.

Det började med Salvador Dalís mustasch. Dalí satt på en bild någonstans i Barcelona och såg mycket svår och mycket personlig ut. Precis som andra (manliga) konstnärer kunde han sitta och odla sin personlighet och sin mustasch nästan helt hur han ville. Sådant kunde man göra på den tiden, odla mustascher efter vilja och förmåga och framförallt efter personlighet. Personlighet hade de mycket av, männen. Och har fortfarande. Det är nog en av de allra största skillnaderna mellan män och kvinnor, konstnärer som vanliga dödliga. Män är personer medan kvinnor alltid i första hand är Kvinnor.

När man tågluffar blir det lätt att man läser ganska mycket. Någonstans efter tredje utlästa boken blev mönstret tydligt och jag började fundera över vad det egentligen var för böcker jag läst på sistone (och kom fram till att det inte spelade någon roll, för vilken bok jag än tänkte på så fanns det där, det eländiga mönstret). Inte ens när jag drog in Nyligen Sedda Filmer blev läget annorlunda. Rätta mig om jag har fel, men alla böcker (eller filmer) som jag läst (eller sett) under de senaste åren (och jag kan inte komma på ett enda undantag på rak arm) där handlingen varit såkallat könsneutral, så har huvudpersonen varit man. Man kan ju tänka att eftersom handlingen är såkallat könsneutral så är ju könet på huvudpersonen inte viktigt. Personen är viktig, inte könet. Och samtidigt – just därför är det aldrig en kvinna. Shoot me if I’m wrong.

Varför? Har det med författaren att göra? Skriver män om män och kvinnor om kvinnor? Och är det i så fall omöjligt för en manlig författare att förstå sig på det vansinnigt konstiga andra könet? Medan kvinnliga författare av en (o)lycklig slump råkar intressera sig för ”ett kvinnligt perspektiv”, det vill säga (helt överraskande) känslor och relationer (gärna med någon slags särartsfeministisk underton, tillåt mig att gråta)?

Jag tror den sorgliga sanningen ligger i det gamla hederliga ”män är okönade”, fria att odla sin mustasch. Så fort handlingen är ”könsneutral”, så måste det handla om en man. Skulle en kvinna ha huvudrollen får man genast så mycket mer på köpet, ofrivilliga värderingar och förväntningar stoppas in i handlingen och storyn skulle inte längre vara könsneutral. En manlig huvudperson kan alla känna igen sig i, han blir vad man gör honom till. En kvinna är, och det går inte att komma ifrån, en Kvinna, och det är inte bara ett kön, det är en ofrånkomlig egenskap. En kvinna är alltid först och främst kvinna.

I Wien gick vi på konstmuseum, mumok. All konst var från 60-talet och framåt, mycket var från 90 och 2000-talet, upplysta tidsåldrar kan man tycka. På sex våningar räknade jag till 14 kvinnliga utställare (varav tio ingick i två kollektiv) och ungefär 200 manliga. Samtliga tjejer som fått äran att vistas bland de viktiga konstnärsmännen sysslade med feministisk konst. Männen däremot rörde sig vilt bland alla ämnen och nästan tävlade om att hitta nya områden att erövra och beröra med sin genialitet. Jag råkar veta att det faktiskt finns kvinnliga konstnärer som faktiskt gör annat än feministisk konst, men efter att ha gått en runda på mumok (som tydligen ska vara ett Väldigt Fint Modernt Konstmuseum) så kan man inte dra andra slutsatser än att kvinnliga konstnärer är lite sämre än deras manliga kollegor. Varför får de annars inte ställa ut? Så länge det inte handlar om kvinnofrågor, förstås. Där kan de få hållas, kvinnorna. Den könlösa konsten, det vill säga alla sorters konst utom den feministiska, är reserverad för männen.

Är män bättre konstnärer? Om kön nu inte spelar någon roll, så kan man inte dra så väldans många andra slutsatser. Eller så kan man börja misstänka att kön visst spelar roll, och en ganska trist sådan. Karaktärer i böcker eller verkliga människor, egentligen gör det detsamma, för vad det än handlar om så är och förblir kvinnor mustaschlösa. Lite förvånande kanske, att könsneutraliteten skulle komma med mustaschen.

Kvinnliga konstnärer först och främst är Kvinnor, oavsett vilken sorts konst de sysslar med. En kvinnlig konstnär har inte någon mustasch att komma med, och deras konst kommer att bedömas som Konst Av En Kvinna, och bli lite, lite sämre bara därför. Om det, som sagt, inte är så att kvinnor faktiskt är sämre konstnärer än män. Och då kan man ju fråga sig varför mumok ens bemödat sig om att sätta upp konst av 14 feministiska konstnärer. Eller vad är anledningen till att det inte fanns en enda (inte en enda!) kvinnlig konstnär som inte ägnade sig åt feminism? Antingen är deras konst objektivt sämre, eller så bedöms den som sämre, och såvitt jag kan komma på så finns det inte mycket annat som i så fall skiljer deras konst åt från männens förutom den lilla men stora detaljen att de råkar vara kvinnor.

Det kommer knappast som en chock för alla feministfrälsta därute, och inte för mig heller. Egentligen. Men någonstans därute på tågluffen så blev det så väldigt tydligt, att vad jag än gör och kommer att göra, så kommer jag att göra det i egenskap av Kvinna. Det första intrycket jag gör hos andra människor är att jag är tjej, och min lön, mitt framtida jobb och min eventuella konst kommer att påverkas av något som inte påverkar mina utgifter, min förmåga att fixa jobbet eller min kreativitet. Jag kommer alltid först och främst att vara Kvinna och jag kommer aldrig få ha en mustasch.

men jag är inte den som klagar

Vår Ärade Regering (må de leva i evighet) gick till val på, om jag inte minns fel, att fler skulle få jobb, fler skulle få mer pengar över och Sverige, god bless, skulle bli ett tryggare land att leva i. Med risk för att våra vänner på FRA (må deras husdjur leva i fred) hittar min blogg (vilket de med största sannolikhet gör, sist jag kollade så var wordpress så kallat ”amerikanskt”) så ska jag härmed muttra lite över Våra Stora Ledare.

Svenskarnas samlade förmögenhet har tydligen minskat med, tyckte jag mig höra härom dagen, 300 miljoner kronor. Samtidigt äger 1 % av svenskarna (må deras kostymer alltid få behålla sina pressveck) mellan 30 och 40 % av just dessa förmögenheter. Gatuvåldet har ökat med 30 % (vilket Vår Ärade Regering ju knappast kan lastas för, men det är ju ändå ganska lustigt att när de som går ut stenhårt med att gatorna ska bli tryggare väl får makten så blir våldet värre än typ nånsin). Carl Bildt (må hans skor aldrig tappa klacken) tycker att FRA-lagen inte är nånting att hetsa upp sig över (vilket säger rätt mycket mer om honom än om lagen) och liberalerna beter sig kusligt likt paranoida kommunistledare kända från öst och röstar igenom den.

Jag gillar politik, men när den eländiga lagen röstades igenom ville jag nästan gråta en skvätt. Jag ville ha varit där och jag skulle tryckt på nej-knappen som jag aldrig tryckt på en nej-knapp förrut.

Dessutom ska barn få betyg och tappa hoppet innan de ens börjat mellanstadiet. Inflationen är den högsta på 16 år, och tonåringar måste veta vad de vill göra med sina liv redan när de är 15 eftersom de teoretiska ämnen i yrkesutbildningarna ska tas bort, möjligheterna att få en ny chans via komvux krymper till nada och de stängs ute från universiteten för all framtid. Jo, jag är dramatisk. Men jag är väldigt, väldigt missnöjd. Hade jag varit hälften så gammal mot vad jag är, så hade jag ju inte ens kunnat ta studenten, jag hade gift mig och varit trebarnsmamma lagom tills jag fyllde 25. Jag tycker faktiskt att det är lite fult att kalla sig liberal när allt man egentligen vill ha är billig arbetskraft som städer ens kök.

(Om FRA läser det här så vill jag bara säga att jag också är ”liberal” och stöder all slags exploatering av fattiga, sjuka och outbildade, pass on till nästa blogg, jag är en av er! Död åt islam! All makt åt Reinfeldt (må hans barn aldrig behöva vistas i förorten), vår befriare!)

jag är så vansinnigt kriminell

FRA-lagen är ett fint förslag på alla sätt! Som den sanna patriot jag är så stöder jag självklart en sådan fantastisk idé. Jag tillhör ju dom som gärna trycker upp ordet frihet i folks ansikten lite titt som tätt, frihet att göra det jag vill, frihet att tänka rätt, frihet att känna mig säker i mitt eget land. Och jag vet inte hur det är med er, men så har i alla fall jag inte känt att det är på sistone. Det är nog få som inser hur omfattande terrorn är till och med i Sverige. Den här nya lagen skulle verkligen reda upp situationen.

FRA, denna pålitliga anstalt bland pålitliga anstalter, gör det mest fantastiska av jobb, åsiktsregistrering skulle man kunna kalla det om man bodde i Sovjet, men eftersom vi inte bor i Sovjet kan vi nöja oss med att kalla det allmän avlyssning för allas säkerhet med lagring av informationen under obestämd tid. Skillnaden är enorm, det hör ju vem som helst. Personligen skulle jag känna mig mycket tryggare om jag visste att en förtroendeingivande institution som FRA övervakar allt jag och mina grannar gör. Det är ju för min egen skull! Jag borde vara tacksam över att FRA finns, att de skyddar mig till och med när jag inte ens visste att jag var hotad.

Faktiskt borde alla i hela Sverige vara lika tacksamma som jag. Alla borde inse att alla är potentiella brottslingar. Jag är inte alls främmande för tanken att utrusta samtliga medborgare i Sverige med en liten fotboja och mikrofon, bara för vår egen säkerhets skull. För som Uppsala Universitets gamla slogan går: Att tänka fritt är stort – att tänka rätt är större. Jag menar, frihet är ju det bästa som finns men om man inte väljer att göra rätt så spelar det liksom ingen roll. Ja alltså, jag tror ju att alla är fria att göra vad de vill, är man fattig så får man skylla sig själv, är man brottsling… Snacka om bad choice! In med bovarna i buren, så säger jag! Tänker man inte rätt så får man skylla sig själv! Allmän avlyssning för allas säkerhet med lagring av informationen under obestämd tid kommer göra samhället mycket tryggare, äntligen kan vi slippa oroa oss över den terror vi dagligen utsätts för när vi promenerar till ica!

Det värsta som skulle kunna hända vore om frågan skulle bli aktuell för folkomröstning. Det vore faktiskt att ta i lite väl. Att välja mellan säkerhet och övervakning är inget som gemene man klarar av. Jag menar, att allt jag säger och gör kan sparas i resten av mitt liv känns som en ganska rimlig uppoffring i jämförelse till den stora ökning i säkerhet jag kommer att märka av. Tyvärr verkar inte folk riktigt ha insett det men det spelar ingen roll för min regering, som jag självklart var med att rösta fram, har mitt fullaste förtroende för att de kommer att rösta igenom detta makalöst välbehövda förslag, oavsett vilken kritik som kan tänkas riktas mot dem.

Dessutom har jag alltid önskat mig en storebror. Och citatet från civ iv är verkligen bara strunt:

Any society that would give up a little liberty to gain a little security will deserve neither and loose both.