Det finns en personlighetstyp som jag tycker lite illa om. Den pladdriga personlighetstypen. De går mig på nerverna, de som kan stå och mala på i hela monologer om de mest absurda ämnen. Monologer om avokados, bredband, släktingar, kalla mig gärna en dålig lyssnare, men jag orkar inte höra! Skratta lite artigt och skoja om avokadon, diskutera avokadons färg, historik och moderna användningsområde, dela en gammal avokadoanekdot… Tack, men nej tack.
I helgen upptäckte jag att jag är en pladdrig person. Jag är just en sån där som kan stå och hålla låda (holding a box) för mig själv om ämnen som verkligen ingen annan är intresserade av. Jag borde misstänkt det tidigare, bara det här med att blogga är ju en liten kärleksförklaring till sig själv och sitt pladder. Ändå hade det gått mig förbi. Det var först när jag kom på mig själv med att stå och hosta upp trilobithistorier inför en måttligt road publik som jag insåg att det här, emma, det här är inte bra gjort av dig. Jag gillar folk som berättar små korta, roliga historier och som är bra på att lyssna och ställa de rätta frågorna. Det är fint folk. Jag berättar långa historier, ofta utan poäng i slutet, och är rätt kass på att ställa några som helst frågor, i synnerhet några bra sådana.
Nästa gång jag träffar trevliga men främmande människor, så ska jag inte inleda samtalet med en monolog om trilobiter. Det kan vara värt att lägga på minnet.
Annars har tiden sen senast varit bra. Jag har ätit god mat, vit choklad, druckit öl och spikat lite i en cd-hylla. I fredags släppte jag in en katt i min lägenhet och idag har jag sett sex hundar, en spindel och en myrstack. Ikväll blir det filmklubb igen med braxel&evelina. Nästa vecka ska jag börja plugga igen, lite försiktigt.
püss
