Arkiv förmoi

dit och tillbaks igen

{ juli 10, 2009 @ 12:58 } · { moi }
{ Tags: , , } · { Kommentarer (2) }

Det visade sig ganska tidigt att någon bränna inte skulle infinna sig på gotland. Däremot kunde man snabbt och lätt gräva fram ett stort antal fossiler av arten ”tomteluva”, vilket vi därför gjorde. Man kunde också hitta en fin dinosaurie-fantasy-bok, dinotopia, och den boken går inte av för hackor. Jag har inte läst den än, men den är full av fantastiska bilder och det verkar vara kanske den bästa boken inom dinosaurie-fantasy-genren som någonsin skrivits.

I övrigt har resan gått i schlagerns tecken och schlagerspelet har spelats i tid och otid. Jag har fått mig en värdig motståndare i fröken L och till och med fått se mig besergad! Stämningen steg då vi upptäckte någon som likande en Rongedahl-bror vid frukostbuffén, och sedan steg den ytterligare några grader när det visade sig att det faktiskt var en äkta sådan och att han dessutom bodde granne med oss (den andra bodde en dörr bort). Om ni någonsin hör en Rongedahl-klon tala om vem som kom sist i melodifestivalen 2006 med endast två poäng så minns att det var jag som lärde honom det.

Sist men inte minst gick vi runt en mur och lite på en mur. Vi gick också i en kyrkruin och i en hemlig gång i en kyrkruin. Ibland åt vi saffranspannkaka. Andra gånger lät vi torktumla våra genomblöta skor. Och nu är jag hemma igen och tar igen förlorad tid med xboxen.

mellan då och imorgon

{ juli 3, 2009 @ 17:04 } · { moi }
{ Tags: , , } · { Kommentarer (2) }

Jag är ju helt kass på att blogga! Sammanfattning av sommaren kommer därför i punktform. Nu, genast:

  • Jag hittade bara en liten och svårt skadad trilobit under min trilobitresa. En större mängd bläckfiskar hittades istället, men en bläckfisk kan inte riktigt mäta sig med en trilobit, så är det tyvärr.
  • Födelsedag nr 27. Lite jobbigt. Mest för att jag inte hunnit uträtta mer än vilken medioker 24-åring som helst. Det enda som avslöjar min ålder är de begynnande linjerna kring ögonen (jag hoppas att jag skriver det här mest på skoj, men tyvärr är det möjligt att det ligger en gnutta sanning i det, jag vet inte säkert och vågar inte titta efter) och en allt mindre fast rumpa. Magen har också tilltagit i omfång, men jag har satt mig på diet och letat fram stegräknaren för att motverka denna trista utveckling.
  • Läst. Tolstoj.
  • Köpt ny telefon för födelsedagspengar. Ny som i jätteny. Bra: telefonen har ännu inte sagt ”otillåtet val” när jag försöker svara då någon ringer. Känns lite som jag svikit min gamla, och det kastar en ovälkommen skugga över ny-pryl-lyckan. Kanske kan de leva tillsammans, sida vid sida. Jag hoppas på det.
  • (Nu är vi framme i modern tid, det vill säga idag)
  • Tog en promenad.
  • Imorgon: Gotland. Där blir man brun och kan hitta fossiler. Det utlovade vädret, 13 grader och regn, kan till viss del motverka såväl bränna som fossiljakt, men jag håller mig optimistisk.

Ja, det var väl allt. Det är nog dags att packa lite. So long!

ett stycke bad planning

{ juni 4, 2009 @ 19:38 } · { moi }
{ Tags: , } · { Kommentarer (6) }

Tentan i måndags gick inte så bra. Frågorna var svåra, särskilt om man inte läste dem så noga. Och det gör man ju inte, sånt är jag alldeles för tuff för. Oxiderande miljö, bah! Helt klart överskattat. Hoppas att jag klarar den dock. Imorgon är det dags för nästa och här sitter jag och bloggar. Det är nämligen så att jag gick och blev en smula sjuk. Ingen feber, och ingen magsjuka men en väldig massa trötthet och ett balanssinne som tackat för sig. Att tappa balanssinnet är rätt besvärligt. Jag snubblade över en vattenpöl(!), gick in i en dörr med tallrik (som höll!), missade en annan dörr i princip varje gång jag skulle genom den och krockade med väggen istället. Bevis finns i form av blåmärken på såväl höger som vänster arm.

Det mest besvärliga har dock varit att min fokuseringsförmåga dalade ner till nya bottennivåer. Frysen glömdes stängas, vitlöksbröd blev kvar i ugnen, och framförallt blev kemiböcker inte lästa. Tentan imorgon skulle kunna gå vägen, men som den lurifax jag är tänker jag smyga mig in till omtentan går på tisdag istället, oanmäld men med stort hopp och glatt humör. Går samma tenta på både fredag och tisdag väljer man ju gärna den senare om man kan. Andra tentor, tex geofysiken som jag skjutit upp alldeles för länge, skjuts upp lite till. So be it!

Förresten! Soffan kom! I måndags! Den första juni alltså! Tyvärr hade ingen satsat på första juni (nixon påminde mig om att han sagt den sjunde och ingenting annat) och eftersom reglerna var lite oklara vet jag inte om någon vann. Skulle man vara närmast? Eller gissa jätterätt, helt och hållet? Om det dög med att vara närmast innebär det att vinsten delas lika mellan mig och ett stycke bergatroll. Man borde vara lite konsekvent med reglerna, och framförallt vara på de klara med dem innan man har en eventuell vinnare. Nu är jag inte särskilt konsekvent, mest för att det inte finns några regler att vara konsekvent med. Det är ett problem och kan vara bra att veta tills nästa Soffinson drar igång. Tills dess vet jag varken ut eller in. Jag vet heller inget om metallkomplex, eller om enhetsceller. Däremot är jag en hejjare på att baka trolldeg, hoppas jag, för jag ska nämligen baka trolldegsmolekyler nu. Wish me good luck!

Soffinson 2009

{ maj 27, 2009 @ 17:35 } · { moi }
{ Tags: , , } · { Kommentarer (8) }

Tävlingen är i full gång! En vinnare ska koras och gissningarna på ankomstdagen för soffan har fullkomligt strömmat in!

Här är en liten sammanfattning på läget.

  • 25 maj (blirger)
  • 28 maj (turbanis)
  • 29 maj (micke)
  • 4 juni (jag)
  • ett datum som framförts muntligt men jag har glömt, det kan ha varit den 6:e juni, men det kan också ha varit den 7:e eller till och med den 1:a (nixon)

Jag kan, i väntan på att vinnaren ska dras, meddela att soffan med stor sannolikhet är i Estland fortfarande. Vi har blivit utlovade ett snart-kommer-soffan-mail när den skickas till Sverige, och hittills har inga mail dykt upp. Det gör att det ser mörkt ut för flera av årets deltagare, och mörkast av alla är det för stackars blirger. Tyvärr! Har jag nämnt att det skulle komma efter fyra till sex veckor och att det på fredag (tror jag) har gått sex veckor? När man vet det kan man tycka att micke skulle vara nära en vinst. Samtidigt har vi ju fortfarande inte fått det där mailet. Åker soffan motorbåt finns ändå en seger inom räckhåll för både micke och turbantanten. Åker den Tallink lutar det snarare åt att huset vinner (det vill säga jag eller nixon).

(Det här med att glömska skulle komma med åldern är för övrigt ingenting jag köper längre. Turbantanten har minne som en hel mammut, trots sin stigande ålder. Man undrar om man skulle kunna muta sig av med trilobitsången – i utbyte mot en tvättäkta trilobit? En inte dålig deal! Om tre veckor, när även jag fyller rockstjärnedöden, ska jag fira med att gräva upp de små krabaterna. Om du är snäll och jag gräver duktigt så kan du få en. Kanske kan du dressera den till att sjunga, men det är ingenting jag vågar lova.)

kyckling var ordet

{ mars 20, 2009 @ 15:16 } · { moi }
{ } · { Kommentarer (2) }

Idag var jag inte i skolan. Istället blev jag stucken i armen av en pytteliten bebisnål som en sköterska plockade fram efter mina bestämda order. Om några veckor eller så får jag äntligen veta om jag är allergisk mot björk-timotej-tvåsorterskvalster-häst och inte minst katt och mjölkprotein. Inte för att det kommer att förändra så mycket egentligen. Jag vill skaffa mig en trevlig allergivänlig bengalkatt i vilket fall som, eller två ännu hellre. Två prickiga små katter.

Flytten går det dåligt med, vi har inga lådor och kan inte packa. Vi har ingen ny lägenhet heller för den delen, men den biten är på god väg att ändras. Min kåbolägenhet består tills dess av 97% kaos, jag är helt inkompetent när det kommer till städning och nixon kommer bli högst irriterad när han kommer hem och upptäcker att jag inte lyckats göra mer än plocka bort lite strumpor från golvet trots att jag varit hemma sen tio imorse.

Jag har, förutom blivit stucken i armen, fått ett erbjudande. Ett bra sådant. Om att spela och sjunga lite på en mur på sista april. Man kan inte gärna tacka nej till något sådan, det kan man inte. Ändå brottas jag med min feghet och allmänna prestationsnoja så till den grad att det nästan tar över den maxhöga kulfaktor som en murspelning har. Vilken sida som går segrande ur striden är i skrivande stund oklart…

dubbla budskap kan tyckas.

{ mars 15, 2009 @ 2:12 } · { moi }
{ Tags: , , } · { Kommentarer (2) }

Jag är väldigt, väldigt glad att Måns inte gick och vann schlagerfinalen. Det tidigare extremt osmakliga numret med hotpantsgirls som struttade omkring den mycket bredbente herr Måns var lite mindre osmakligt nu när girlsen fått på sig ett par guldiga strumpbyxor under hotpantsen, men i övrigt var det lite mycket dålig svensk dussinschlager som garanterad bottenplacering i Moskva. En liten stund hade jag svårt att bestämma om jag hejade på Malena eller Alcazar, men bestämde mig till slut för att en superröst klår en superrumpa, även om det verkligen är en superrumpa vi talar om.

Anyhow. Nog om rumpor och hotpants. Schlagern handlar om så mycket mer än så. Till exempel kemi! Nej, nu ljög jag lite. Förlåt. Ska genast straffa mig själv med att sluta blogga och börja räkna. Klockan är ju ändå tio över ett en lördagnatt, och här sitter jag och latar mig. Skäms unga dam!

och med detta vill jag säga?

{ mars 14, 2009 @ 1:38 } · { feminism, moi }
{ Tags: , , , } · { Kommentarer (8) }

Det är mycket labbande, det är tolv timmar av pippeterande och koncentrationsräknande i sträck och sena kvällar med snabbmakaronsmiddagar. Jag kan trösta mig med att det bara är för en termin och att halva redan har gått. Annat är det för de stackars doktoranderna som tvingas sitta och vänta medan vi funderar på om kvadratkilo per kubikmeter verkligen är en rimlig enhet. (Om någon undrar så är svaret nej. Däremot går det tydligen för sig med meter upphöjt i fyra.)

Ibland säger de att de vill gå hem, doktoranderna. Som om de hade ett liv utanför labbsalen! Ha! Absurditet. På det stora hela verkar de väldigt stressade, kanske inte lika som de humanistiska doktoranderna (vars glasartade blickar slutligen fick mig att lämna mina hjärteämnen sociologi och musikvetenskap forevvah), men fortfarande finns den där lätta paniken under ytan. Och den skrämmer mig.

Jag funderade mycket när jag satt och räknade på mina kvadratkilon under kvällen. Om varför jag vill doktorera fastän jag inte ens vet i vad. Det verkar vara logiskt att vara intresserad av ett ämne och sedan fördjupa sig i det, men inte jag inte. Jag bestämmer mig för att jag ska doktorera och sedan ägnar jag tre år av mitt liv åt att försöka hitta vilket ämne det ska handla om. For all i know så kanske jag inte alls är intresserad av något mycket nog att ens hålla ut i fyra långa år. Särskilt inte eftersom jag kommer att vara nästan 30 när jag är klar.

Kommer jag vilja jobba tolv timmar om dagen? Aldrig kunna släppa jobbet och vara ledig? Stå ut med konstanta snabbmakaronsmiddagar? Har nixon verkligen lust att sitta hemma och uggla i väntan på sin slavande doktorand? Vad händer om jag kommer på att jag vill ha barn? Kommer jag kunna jobba tolv timmar om dagen och samtidigt vara mamma?  Jag är inte ett dugg sugen på barn just nu (men väldigt sugen på katt och ska göra allergitest om en vecka!) men när man närmar sig 30 så kan man inte skjuta upp saker så himla mycket längre (herregud, panik) och om jag inte vill bli barnlös för resten av mitt liv så kommer det att krocka med min planerade doktorandkarriär.

Jag vill skjuta upp allt, plugga, doktorera och kanske forska lite och hitta en dinosaurie eller två. Jag vill gå på musikfolkhögskola och resa jorden runt medan jag fortfarande är ung och dum. Och sedan kanske, kanske jag vill ha ett barn. Istället måste jag hetsplugga och sedan hetsdoktorera samtidigt som jag är på smällen. Då eller aldrig.

Efter tolv timmars pippeterande är man inte direkt jättepigg och jag tror att jag skriver allmänt osammanhängande och dåligt. Vad jag försöker (men misslyckas med) att komma fram till är att jag inte har en aning om hur jag ska lyckas kombinera allt som jag vill med allt som jag måste hinna med. Karriär vs kids alltså. Är det värt att skippa kidsen för min doktoranddröm? Vad är viktigast? Kommer jag ångra mig när det är för sent? Kan jag fixa både och? Det finns ju fullt av doktorander med barn. Hur dom har tid med tolvtimmarsarbetsdagar är mer än jag fattar.

Jag vill inte behöva välja eller att det ens ska behöva vara ett val. Jag vill att det ska gå så finfint att vara både doktorand och mamma på en och samma gång att jag inte ens ska behöva vara det minsta orolig över framtiden. När jag ser på dem, doktoranderna, tror jag att det inte är värt det. Att det vore bättre att skaffa kidsen innan jag passerar bäst-före-datum och stanna hemma och baka bullar och schasa ut dammråttor. Sedan kommer jag på att jag inte ens gillar barn, att jag är kass på att baka och avskyr att städa mer än jag avskyr dammråttorna. Därefter skriver jag klart min labbjournal, gör en enhetsanalys och stryker mina kvadratkilon och går hem till nixon som lagat mat.

gny

{ mars 6, 2009 @ 14:03 } · { moi, pluggeri }
{ Tags: } · { Kommentarer (1) }

Måste. Gå. Till. Ångestdröm.

Har för mig att det var något som skulle lämnas in idag. Jag har ingen aning om vad. Här kommer då inget att bli inlämnat!

Drömde om kemi inatt. Obehagligt. Hade hoppats på att jag skulle vakna med en ny självkänsla och livsglädjen på topp, men njet. Übernjet. All energi som gick åt till gårdagens utbrott har lämnat mig och kvar finns bara något med odefinierad form (det vill säga jag) som dementorerna roat sig med.

jag är ful men jag dansar dåligt

{ mars 6, 2009 @ 2:15 } · { moi, pluggeri }
{ Tags: } · { Kommentera }

Efter att nixon läst mitt förra inlägg så påpekar han klokt att jag inte alls går omkring och ser mig som någon slags übermensch. Jag lider av prestationsångest och av att ha satt alltför höga krav på mina sköra axlar, men jag går faktiskt inte omkring med ett vildvuxet ego hur som helst. Jag vet inte vad jag fick det ifrån. Tror att jag försöker hitta något positivt i krisen, något som jag kan lära mig eller bli en bättre människa av. Försöka få det till att all min tid inte är totalt bortkastad.

Har utfört lite avancerad självrannsakan under kvällen och kommit fram till att jag är en antingen-eller-människa. Antingen går det jättebra eller så går det uruselt och då hoppar jag av vad det än är jag håller på med. Har jag tur så är jag smart nog att fixa kurser med orättvist lite ansträngning, har jag otur och inte fattar allt på en gång så ger jag upp och slutar. En dålig egenskap.

Men kemin är nog omöjlig för mig. Jag tror inte jag kan lära mig den. Jag försöker hitta något positivt, skriva hyllningar till mig själv i bloggform eller hitta någon slags mening med mitt mentala lidande, men det finns inget. Jag fattar inte varför jag inte fattar, men det spelar kanske ingen roll för jag kommer i alla fall att kugga vårens samtliga tentor. Och jag vet inte vad jag skrev för strunt för några timmar sen, för det här är ju en ganska vanlig kris för mig, en gammal hederlig jag-är-så-korkad-jag-måste-ge-upp-kris. Fast oftast på senare tid har den ju gått över rätt snabbt. Jag har inte hoppat av något på länge. Den här gången kommer den inte gå över på en helg. Inte ens halva terminen har gått. Jag vet inte vad jag ska göra.

men jag har i alla fall blivit realistisk

{ mars 5, 2009 @ 17:26 } · { moi, pluggeri }
{ Tags: } · { Kommentera }

Jag går till Ångestdröm varje dag vid åtta och kommer oftast hem någon gång mellan tre och åtta på kvällen. Under tiden har jag astråkigt, fattar ingenting och känner mig allmänt dum i huvudet. En otäck känsla, en riktigt hemsk en. Jag kan fatta grafer och matte, integraler och derivator och Marx, Durkheim, Faludi och Foucault, jag kan göra riktigt rediga musikanalyser och jag kan lyssna på en låt och sedan spela den på piano efter nästan ingen tid alls. För att inte tala om mina outstanding uppsatser! Damn! Ungefär såhär har jag gått omkring och känt i ett par tre år eller så. Inbillat mig att om jag bara lägger lite tid på det så kan jag minsann lära mig vad som helst. Vad som helst!

På tre år hinner man verkligen odla sig ett ordentligt ego. Och sedan kom kemin. Jag kommer på mig själv med att sitta och göra iq-tester mitt i natten trots att jag för länge sen insett att iq-tester är för dummies. Jag tittar på gamla tentor och utskrivna studieresultat och försöker återfå den trevliga emma-no-limits-känslan, men hela tiden finns kemin kvar, som ett stinkande ammoniakmoln runt mitt ångestfyllda huvud. Att inte kunna.

Från att ha femmor i en sådär 80 av 90 möjliga geovetar-hp till att plötsligt inte ens kunna få en trea. Jag vet inte riktigt var jag ska göra men jag tror att jag måste hitta en annan kurs att läsa och det ganska snabbt för det kommer verkligen inte något bra ur det här. Ett brutalt uppvaknande till verkligheten är vad det är. Jag är konstant sur och oharmonisk, lättretlig och ledsen, men på ett sätt är det kanske lite nyttigt också, mitt ego behövde nog komma ner på jorden, tillbaks till verkligheten. Och här är vi nu. Skamfilade och i eländigt skick.

« Tidigare inlägg