Arkiv förmagelände

men elände

Idag är en dag då jag inte vill annat än att sitta och yla för mig själv. Magen gör ont, håret är risigt, fötterna fryser och jag kan av någon anledning inte plugga. Dessutom har jag ju en redovisning att förbereda, en om kärnkraft, och min vana trogen så har jag inte kommit särskilt långt. Faktiskt så har jag inte riktigt börjat. Jag har litteratursökt lite, två gånger, första gången för att jag behövde, och andra gången för att jag är kall och försöker skjuta upp det oundvikliga: en kylig promenad till Carolina.

Ack, grymma värld. Jag måste ju städa också. Städa! Plocka tvätt. Och bajsa.

3 dåliga saker

Jag har åkt till Stockholm. Stockholm är stort och fullt med folk. Är det nånting jag lär mig av att åka till Stockholm så är det att jag gärna vill åka vidare ganska snart igen. Det är okej för en stund, för en dag eller två, men inte mer. Därför känns lite trist att jag en vacker dag inte längre kommer att ha något val utan bli tvungen att ta mitt pick och pack och flytta hit. Jag tror att Stockholm skulle göra mig till en något sämre människa. Dumma Stockholm. Och dumma SJ, för hur bra jag än tycker det är med kollektivtrafik och tåg, så är det ju hutlöst dyrt att pendla.

Stockholm alltså. Imorgon ska jag köpa stockholmska julklappar. Kanske köper jag istället något till mig. För att jag varit så snäll. Om jag ska tänka tillbaka på året så har jag nog varit väldigt snäll i år. Och då förtjänar jag allt en fin julklapp! Jag undrar vad jag ska köpa mig. Vad vill jag ha? En cello? Ett par mjukisbyxor? Eller borde jag snåla och erkänna för alla och envar att jag inte alls varit så snäll, i alla fall inte mot mina ögon som fått linsförbud både en och två gånger men ändå fått stå ut med att jag ihärdigt petat in lins efter lins medan de små ögonlevande virusen som slagit rot i mina ögon glatt kunnat gnaga sig längre och längre in i mina arma hornhinnor. Om inte annat så borde jag nog snåla bara för att jag tidigare idag slagit till och köpt ett par glasögon för hela 4200 riksdaler, en summa värdig SJ. Jag vet inte ens om de är snygga eller ej, brillorna. Allt jag minns är att jag var arg över att se så dåligt och att jag inte alls ville ha några, att jag var ful med glasögon, jätteful, men jag var trött på att prova och trött på att vara ful så då tog jag ett par gröna.

Nu ska jag bada badkar istället. Min mage har för övrigt blivit tjock. Lussebullarnas fel tror jag.

lera och sorg

Stressen är över mig. Jag ska skiva en åtta sidor lång labbrapport och läsa all kurslitteratur från de senaste sex veckorna, utom 35 sidor. De har jag ju redan läst. De 35 sidorna. Tentan är nästa torsdag. Nu på torsdag åker jag till Riga och hem kommer jag inte förrän på söndag. Jag hade glömt att jag skulle till Riga, hur man nu kan glömma något sånt (men det kan man).

Idag har vi tittat på rullstensåsar och moräner. I nio timmar. Jag visste inte riktigt vad en morän var när dagen började. Att inte veta det när dagen är på väg att ta slut är lite pinsamt och tyder på någon slags allvarlig koncentrationsstörning, alternativt ett anfall av extrem tristess. Herr föreläsare namedroppade i snabb följd ord som glaciallera, postglacial lera och fluvial-något-eventuellt-lera men eftersom jag tappade intesset redan vid första stoppet så kan jag inte påstå att jag lyssnade sådär jätteuppmärksamt. Jordarter är inte kul. Hur gärna jag än vill tycka att jordarter är det roligaste som finns, leva mitt liv för jordarter och leror av olika slag så går det liksom inte. Jordarter ÄR inte kul. Jag har med andra ord ingen aning om vad vi gjort idag. Men vad det än var så var det inte kul.

Nu har jag ont i magen. Det är lite jobbigt. Nog bäst att göra te. Te är alltid bäst att göra.

blörk

Valborg brukar liksom vara the time of the year för mig, de senaste två åren har varit så roliga att till och med julen bleknar i jämförelse. Nästan i alla fall. Men i år. Jag vet inte om det är för att jag blivit äldre eller vad som hänt, men jag fick liksom aldrig till den där stämningen. Jag gjorde allt som jag alltid gjort, men ändå saknades något. Var jag för nykter? Hade jag för höga förväntningar? Inte ens champangegaloppen blev den hit den brukar bli.

Nixon och jag skulle möta upp med antingen de ena eller de andra lite senare men jag ville sova en stund först, jag vet ingen dag när jag är så trött på just på sista april. När jag vaknade igen kände jag mig inte ett dugg piggare. En timme eller två senare kräktes jag blod och då drog jag efter viss överläggning slutsatsen att nu är den här valborgen över för min del.

Idag mår jag pyton. Och jag var inte ens särskilt full igår. Floppdag. Dammit.

Råd från en vän

Jag ska ge er några goda råd.

  • Om du vill ha fossilglass men den inte finns just för tillfället, köp då inte en annan glass, inte ens om den är med cheesecakesmak.
  • Om du ändå köper en glass med tex cheesecakesmak, ät den inte om du inte tål mjölk och den innehåller grädde som första ingrediens, skummjölkspulver som andra.
  • Om du nu måste äta glassen, ät inte så vansinnigt mycket.
  • Om du nu ätit vansinnigt mycket, se till att du inte måste plugga efteråt för du kommer att må vansinnigt illa.
  • När du mår vansinnigt illa, lägg känslan på minnet så att du inte proppar i dig glass du inte tål igen.

Dessa råd är samtliga sammanställda ur egen erfarenhet. Det är dessutom märkligt att jag har erfarenheter som dessa eftersom jag inte gillar glass särskilt mycket, jag fryser ju och får ont i magen. Det vet jag mycket väl om. Men jag gillar de små kakbitarna i cheesecakeglassen, och det är svårt att gräva fram dem utan att äta glassen först.

Hupp! Nu ska jag till köket och äta.. eh.. frukost. Frukost säger jag! Frukost!

grymma ålder, grymma öde

Idag, kära läsare, var en katastrofens dag. Igår kunde jag konstatera att jag blivit gammal nog att få reda på min framtida pension, idag gjorde jag den fasansfulla upptäckten att åren inte farit väl fram mig. Nu ska ni få höra.

Jag har alltid varit grymt osams med min mage. Rund som en boll är den, som ett bowlingklot. Hur många situps jag än gör och hur mycket jag än dansat (på den tiden jag fortfarande dansade) så har magen alltid suttit där. En av barnen på dagiset där jag jobbade hade en dag vänligheten att informera mig om att jag var gravid. Min rumpa däremot har varit något av ljuset i mitt liv. En gång i tiden brukade Hanna gå omkring och nypa lite i den och påpeka att den hade en väldigt bra konsistens, och sånt tycker man ju om att höra.

Mitt chokladmissbruk eskalerade under våren och jag slukade frukt&mandel efter frukt&mandel tills en dag när jag upptäckte vad som hänt. Mina kläder hade plötsligt blivit för små. Jag hade expanderat. Men som den konstruktiva människa jag är så köper jag ju träningskort, och när jag märker att jag inte använder träningskortet så sätter jag mig själv på diet. Och där har jag suttit sedan dess. Jättelänge. Man kan tycka att det borde ha gett resultat, men magen är kvar och kläderna fortfarande för små.

Imorse kom så chocken. På väg till skolan upptäckte jag att mina ben, mina kära ben, bytt form. De har förvandlats till korvar! Jag har aldrig haft något otalt med mina ben, och så detta! Vad värre är – när jag kommer hem för att byta dagens lilla kjol mot ett par varmare byxor uppdagas årets katastrof. Magen är kvar, benen har blivit korvar - och jag har bantat bort min rumpa! Min rumpa! Dieten har alltså gett resultat, men det var ju inte det här jag hade tänkt.

Linnea har försökt trösta mig. Jag erkände att jag alltid varit rädd för att få en platt rumpa, att det varit mitt huvudsakliga argument mot att vilja ha ett stillasittande inomhusjobb. Linnea försökte muntra upp mig och påpekade att nu behövde jag ju inte välja bort några jobb för den sakens skull längre. Hon kan konsten att se saker från ljusa sidor, Linnea. Men så är hon bara 23 och har ännu inte behöva möta de hjärtlösa öden som drabbar oss vid den höga åldern 25+.

Jag börjar få slut på lösningar. Jag vet inte vad jag ska göra. Dessutom är jag jättehungrig. Åh, vilken misär allt är. Rumpelände. Magelände. Oh, grymma värld.

en taskig släkting, i am.

Min mage gör lite ont. Den har attityd och är allmänt otrevlig. Min syster som är väldigt mycket driftigare än vad jag är har ordnat en hel konsert i musikens hus och allt. Det är duktigt av henne tycker jag. Och jag funderade långt och länge på att gå, särskilt när det visade sig att en av de lyckligt utvalda banden skulle innehålla ingen mindre än min gode vän och favoritbloggare Blirger. Men sedan… jag tror att jag skyller på magen. Att den inte vill ha så mycket öl som jag vill, och öl är ju som alla vet obligatoriskt på tillställningar som dessa. Jag vill ha öl! Och därför blir det ingen spelning. Istället ska jag och nixon och braxel och evelina se på fransk film och äta fransk ost och kex som kommer från Göteborg.

Det känns lite dumt. Jag borde stödja min driftiga syster. Det tycker man. Jag tycker det verkligen. Fy på mig, fy fy fy…

en bit trilobit

Vi gick och åt indiskt, hanna, nixon och jag. Det kunde varit trevligt. På många sätt var det också det. Hanna är en av mina favoritprickar, och det är ju nixon med. Två små godbitar. Men jag är ingen godbit. Inte på något vis. Och allt är magens fel. Jag gillar inte min mage, jekla mage. Den bör döden dö, ambuteras och skickas långt, långt bort eller åtminstone utsättas för lite lätt tortyr tills den skärper sig. Ouppfostrade magelände.

Funderar väldigt, väldigt mycket på att inte göra tentan på fredag. Det är en lockande tanke. Funderar också väldigt, väldigt mycket på att förvandlas till femåring imorgon. Eller tioåring kanske. Något slags barn i alla fall. Jag har nämligen hittat en reklam. Imorgon är det påsklovspyssel på paleontologen (var det nu ligger) och mellan ett och två får man gå dit och gjuta sin egen trilobit. No kidding! Jag måste gå dit och göra en trilobit, det förstår ju vem som helst. Någon måste följa med. Klara ska följa med. Det ska jag säga åt henne imorgon.

Livet är inte komplett utan en trilobit.