Arkiv förluff

11 timmar

Vi har druckit luffens sista ol. Jag sitter pa hostellet och sorgsurfar och den piffiga hostelltjejen spelar kraftwerk pa hog volym och just nu vill jag verkligen inte alls aka hem. Jag har det alldeles utmarkt borta. Men med kraftwerk skulle jag nog ha det ganska bra hemma med. Med kraftwerk kommer man langt var man an ar.

Min kudde ar fruktansvart obekvam (men det vags till viss del upp av man man far dricka sa mycket gratis te man kan). Jag har inte packat an. Men! Jag har varit i en saltgruva. Den smakade salt, det kan jag saga alldeles sakert eftersom jag slickade pa vaggen. Tva ganger. Jag gillar salt.

Suck.

35 timmar till slutet

Det ar inte mycket kvar. Det kanns som om vi varit borta i en vecka, max en och en halv, men tydligen ar det inte mindre an tre och snart sitter vi pa taget mot warsawa, berlin, malmo, hem. Det blir 20 timmar tag, sex timmar vantan i malmo, och sen sju timmar tag igen. Jag kanner en rumpa som inte kommer vara nojd.

Jag vill inte hem. Inte an. Jag har en omtenta som vantar och helt ovantat har den medslapade boken inte blivit flitigt last. Ifall nagon nu trodde nagot annat. Jag ska aldrig mer skippa tentor. Inte forstora fler sommarlov med onda omtentor hangandes pa mina redan omma axlar. Pa vagen till warsawa ska jag verkligen plugga. Kartografi, det ar vad jag ska agna tagresan at. Depressionen ar total.

Jag hade utett krakow till min shoppingstad och det som skulle shoppas var vattenpipetobak. Tyvarr saljer de bara knark har sa nagon tobak far jag icke. Om det inte vore for den hotfulla polska polisen sa skulle jag smuggla en betydande mangd och dranka mina sorger tills den dagen omtentan vore over mig, men nu ar jag feg och far komma hem utan bade tobak och knark. Mina sorger ar stora, och pa grund av den hutlost billiga olen, min mage likasa.

Todilou.

paddel

Det var lite sorgligt att lamna ljubljana. Sista kvallen somnade jag till de ensamma tonerna fran en klarinett nagonstans langt borta, och ingenting kan lata sa ensamt som en klarinett i en varm sommarnatt.

Till Bohinj kom vi fram till sist, och forsta kvallen satt vi pa balkongen och tittade pa nar blixtrarna lyste upp bergen runt oss. Magiskt. Den svartaste natten jag nansin sett ena sekunden, och nasta ljust nog att se alla lov pa traden, alla vagor pa sjon, allt i ett onaturligt lila ljus. Vi har inte den samsta utsikten fran balkongen.

Vi har varit ute pa tva hikear, dock inte nagon som riktigt kan sla schweiz. Idag ska vi hyra kajak och paddla oss runt sjon. Jag kommer nog valta, min balans ar ju inte den basta. Men det ska bli skoj i alla fall. Kajak is da shit. Och jag kan ju simma. Det kan daremot inte min kamera. Om jag inte kan lara den lite snabbt sa far den nog stanna hemma.

For ovrigt har jag slut pa skoskavsplaster, dammit.

Rđr frđn en vćn.

Bloggvanner.

Jag ska ge er nagra rad i all vanskaplighet (alltsa van som i friend, jag ar inte vanskapt).

Om du ar ute och tagluffar, glom inte nyckeln till ditt hostelrum i dorren nar du gar och ater frukost. Gor du detta, ta atminstonde med dig din vaska, pass, pengar, interrailkort, kamera och mastercard. Gor du inte heller det, sa kan din resa forsvaras en smula. Jag vet, jag har lart mig den harda vagen. Dock inte den hardaste. Allt finns namligen kvar, utom 50 euro. Ar det inte dumt att stjala 50 euro om hela reskassan och mastercardet ligger pa samma stalle? Jag ar forvirrad. 50 euro saknas i alla fall, men resten ar kvar. For att fa en trist upptackt nar jag kommer hem sa har jag i alla fall sparrat mitt kort, detta pa dag tva av resan. Kortsiffror ar ju lika anvandbara som kortet i sig, och sedan lider jag av lite kortparanoia sedan jag skaffade betalkort.

Det ar forstass mojligt att jag tappat en 50-lapp. Kanske till och med troligt, det ar ju anda jag. Men jag tror inte jag gjort det. Jag forstar inte nar det skulle ha hant. Jag forstar ingenting.

Vi har lamnat barcelona efter att ha kollat pa allt som man borde kolla pa. Jag forsokte fixa brannan pa beachen och tankte att det borde ga snabbt eftersom jag suttit inne och spelat civ en stor del av sommaren. I en sadar fem timmar lag jag och stekte i sanden, utan solskydd for maximal effektivitet. Tyvarr hjalpte det inte och jag ar lika ohjalpligt ljusgul som den dag jag lamnade mitt trygga hem. Sista kvallen gick vi runt pa en kulle vars namn jag har glomt och nar det blev morkt kikade vi pa en fargglad fontan i nastan tva timmar, och sista laten innan vi gick darifran var Barcelona med Freddie M och Damen Vars Namn Jag Ocksa Glomt och det var sa fint att jag nastan (men bara nastan) fallde en tar och jag kunde riktigt se my love Freddie sta dar pa kanten och sjunga for mig som bara Freddie kan sjunga.

Igar ruschade vi igenom Milano och Venedig och nu ar vi i Ljubljana och har atit lyxfrukost. Ljubljana slar nog alla rekord i mysighet och dessutom lar dom ha coola fossiler som jag ska gora allt for att lagga tassarna pa. Dom har ocksa roliga bokstaver, kolla bara: č ć ž đ š Ł ł!

Mitt minneskort till kameran har for ovrigt gatt sonder. Det ar lite dumt.

Nu ska vi ga och kolla pa ett slott. Tjo!