Arkiv förfeminism

och med detta vill jag säga?

{ mars 14, 2009 @ 1:38 } · { feminism, moi }
{ Tags: , , , } · { Kommentarer (8) }

Det är mycket labbande, det är tolv timmar av pippeterande och koncentrationsräknande i sträck och sena kvällar med snabbmakaronsmiddagar. Jag kan trösta mig med att det bara är för en termin och att halva redan har gått. Annat är det för de stackars doktoranderna som tvingas sitta och vänta medan vi funderar på om kvadratkilo per kubikmeter verkligen är en rimlig enhet. (Om någon undrar så är svaret nej. Däremot går det tydligen för sig med meter upphöjt i fyra.)

Ibland säger de att de vill gå hem, doktoranderna. Som om de hade ett liv utanför labbsalen! Ha! Absurditet. På det stora hela verkar de väldigt stressade, kanske inte lika som de humanistiska doktoranderna (vars glasartade blickar slutligen fick mig att lämna mina hjärteämnen sociologi och musikvetenskap forevvah), men fortfarande finns den där lätta paniken under ytan. Och den skrämmer mig.

Jag funderade mycket när jag satt och räknade på mina kvadratkilon under kvällen. Om varför jag vill doktorera fastän jag inte ens vet i vad. Det verkar vara logiskt att vara intresserad av ett ämne och sedan fördjupa sig i det, men inte jag inte. Jag bestämmer mig för att jag ska doktorera och sedan ägnar jag tre år av mitt liv åt att försöka hitta vilket ämne det ska handla om. For all i know så kanske jag inte alls är intresserad av något mycket nog att ens hålla ut i fyra långa år. Särskilt inte eftersom jag kommer att vara nästan 30 när jag är klar.

Kommer jag vilja jobba tolv timmar om dagen? Aldrig kunna släppa jobbet och vara ledig? Stå ut med konstanta snabbmakaronsmiddagar? Har nixon verkligen lust att sitta hemma och uggla i väntan på sin slavande doktorand? Vad händer om jag kommer på att jag vill ha barn? Kommer jag kunna jobba tolv timmar om dagen och samtidigt vara mamma?  Jag är inte ett dugg sugen på barn just nu (men väldigt sugen på katt och ska göra allergitest om en vecka!) men när man närmar sig 30 så kan man inte skjuta upp saker så himla mycket längre (herregud, panik) och om jag inte vill bli barnlös för resten av mitt liv så kommer det att krocka med min planerade doktorandkarriär.

Jag vill skjuta upp allt, plugga, doktorera och kanske forska lite och hitta en dinosaurie eller två. Jag vill gå på musikfolkhögskola och resa jorden runt medan jag fortfarande är ung och dum. Och sedan kanske, kanske jag vill ha ett barn. Istället måste jag hetsplugga och sedan hetsdoktorera samtidigt som jag är på smällen. Då eller aldrig.

Efter tolv timmars pippeterande är man inte direkt jättepigg och jag tror att jag skriver allmänt osammanhängande och dåligt. Vad jag försöker (men misslyckas med) att komma fram till är att jag inte har en aning om hur jag ska lyckas kombinera allt som jag vill med allt som jag måste hinna med. Karriär vs kids alltså. Är det värt att skippa kidsen för min doktoranddröm? Vad är viktigast? Kommer jag ångra mig när det är för sent? Kan jag fixa både och? Det finns ju fullt av doktorander med barn. Hur dom har tid med tolvtimmarsarbetsdagar är mer än jag fattar.

Jag vill inte behöva välja eller att det ens ska behöva vara ett val. Jag vill att det ska gå så finfint att vara både doktorand och mamma på en och samma gång att jag inte ens ska behöva vara det minsta orolig över framtiden. När jag ser på dem, doktoranderna, tror jag att det inte är värt det. Att det vore bättre att skaffa kidsen innan jag passerar bäst-före-datum och stanna hemma och baka bullar och schasa ut dammråttor. Sedan kommer jag på att jag inte ens gillar barn, att jag är kass på att baka och avskyr att städa mer än jag avskyr dammråttorna. Därefter skriver jag klart min labbjournal, gör en enhetsanalys och stryker mina kvadratkilon och går hem till nixon som lagat mat.

’cause your a woman.

{ december 6, 2008 @ 23:05 } · { feminism, moi }
{ Tags: , } · { Kommentarer (8) }

Jag tycker inte det är helt sällan som man blir översedd eller avbruten bara för att man är tjej. Kanske är geologer lite bättre på att behandla könen lite mindre jämställt, jag vet inte, men känslan finns där ofta, att jag kan vara hur duktig som helst men när det kommer till en diskussion så har jag fortfarande svårt att få samma respekt som en kille.

Igår var det korridorsfest. Som väntat var det väldans många utbytesstudenter och en av dem var från Island, ett land som jag tidigare tyckt mycket om och som man till vardags kanske misstar för civiliserat. Jag är till och från ganska lättprovocerad av oftast okända människor som säger ovanligt korkade saker, och denna islänning spottade ur sig en rad med egentligen helt meningslösa påståenden om gener, längder och mat, saker som jag i grund och botten inte kunde bry mig mindre om. En dålig sak att provoceras av alltså, men hans ego var stort som ett mindre solsystem och hans attityd värdig ett nobelpris i dryghet, så jag kände att det var min plikt att argumentera ner honom. Vilket gick ganska snabbt. Bara det att han helt sonika vände bort huvudet när jag sa nånting. Så jag sa det igen. Och han vände bort huvudet och fortsatte diskutera med icke-tjejerna bredvid.

Någon med lite mindre feministrelaterad bitterhet, någon som inte råkar ut för det här nästan till vardags, skulle kanske ha låtit det passera, struntat i den fula islänningen och haft en fortsatt trevlig kväll. Jag hade inte en fortsatt trevlig kväll.

-Why don’t you listen to me? sa jag och spände ögonen i honom. Han svarade inte men jag var envis. Did you even hear what I just said?

Och det är inte ofta man hör det, och hur ful och dum han än var så måste man ju ändå ge honom cred för att han var ärlig när han svarare.

- ‘Cause you’re a woman.
En spänd tystnad spred sig över sällskapet.
- Excuse me? sa jag, och var halvchockad, halvsårad och samtidigt medveten om att ett välplacerat ”excuse me” brukar få de flesta att inte vilja upprepa vad de precis sagt. Det fungerade dåligt. Kanske var det förresten här som den spända tystnaden spred sig, när jag inte fnittrande lät honom komma undan med vad han sagt, vilket säkert var vad han väntat sig och var van vid.
- I’m not listening to you ’cause you’re a woman.
Islänningen tyckte själv att han sagt något riktigt fantastiskt och såg med självbelåten blick på de andra killarna för att få sin välförtjänta bekräftelse. Jag var ensam tjej, vilket man vid det här laget kanske redan räknat ut. Bekräftelsen uteblev dock, och de tre som bevittnade scenen stod och skruvade på sig, jag har alltid trott att uttrycket ”skruva på sig” bara är något man säger men nu vet jag att det verkligen händer, folk kan verkligen skruva på sig, ägna sig åt en intensivt skruvande. Det ser ganska skojigt ut.

- If that is your opinion I think you should leave. Now. Just så sade jag, bestämt, argt, och jag pekade bortåt i korridoren, mot dörren. Islänningen skrattade och gick ingenstans. You should leave, sade jag, it is not okay to behave like that. Jag brukar vara rätt kass på att finna mig i situationer, bli paff och stum och inte komma på något alls att säga förrän flera timmar senare, men den här gången var jag inte ett dugg stum.

Islänningen verkade lite osäker, kanske för att bekräftelsen uteblivit, men osäkerheten varade inte mer än någon sekund och istället sa han att he was only joking. Jag sa att det inte alls var roligt, it is nothing fun about this and i’m the one you’re ”joking” about. De tre männen runt mig fortsatte att skruva på sig i ett allt högre temto, men islänningen såg inte det minsta obekväm ut längre, för hur det än var så var det bara jag, en ynklig tjej, som ensam skällde på honom, bara jag som sa att det inte är okej att bete sig såhär respektlöst, ensam bland fyra andra och även om bekräftelsen uteblivit så uteblev även protesterna.

- You must be able to joke about it, sa han på sitt dryga, självupptagna sätt. That’s how the racism dissappeared from the US in the 60:s, when white people started making jokes about black people. Jag visste inte knappt var jag skulle börja, utan slängde fram nånting om att rasismen is still a huge problem, och att enda gången det är okej att skämta om minoriteter är när man själv är en av dem. Sedan vet jag inte riktigt vad jag sa mer, det kan ha varit något om att han var extremly rude och att om han inte går därifrån så gör jag det. Han gick ingenstans. Så då gjorde jag det. Ensam.

Jag är fullt medveten om att det finns idioter med alla slags sjuka åsikter, och att det finns sorgligt många som beter sig sämre mot kvinnor än män, medvetet eller omedvetet. Framför allt idioterna har jag ett visst överseende med, det finns alltid idioter och ibland har man oturen att träffa på dem. Det jag har svårare att förstå, det som skar mest i mitt hjärta, är hur tre vuxna människor, killar jag känt länge och tänkt på som mina vänner, kan stå och se på, helt tyst, när islänningen står och säger saker som jag trott att till och med helt okända människor skulle ha reagerat mot. Ett tyst missnöje som blir likvärdig med en tyst acceptans. Ett intensivt skruvande orsakat en besvärande situation, inte på grund av vad han sa till mig utan av att jag inte lät det passera.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här… Funderade en stund på något klatchigt, som jag brukar skriva i slutet på mina inlägg, men det passar sig som inte. Jag försöker att inte ta det personligt och det är ganska lätt, för det är ju inte personligt, det var inte riktat mot mig som person utan mot alla av kvinnligt kön. Jag lyssnar inte på dig, för du är kvinna. Men jag vet inte hur jag ska tolka att ingen av männen sa något. Att de valde att vara tysta framför att ställa sig på min sida, jag menar inte att de måste ge sig in i en konflikt som inte är deras, men som pojkvänner och medmänniskor förväntade jag mig ändå att de på något sätt skulle göra klart för islänningen att hans beteende var helt oacceptabelt. Att de skulle, inte hjälpa mig direkt för jag klarade mig rätt bra på egen hand, men ändå såväl av vänskaplig lojalitet som av ren princip säga något, göra något.

Icke.

Jag har svårt att komma ihåg när jag blev så besviken senast. Jag tror jag slutar här.

där kom den!

{ oktober 8, 2008 @ 0:57 } · { feminism, politik, yay }
{ Tags: , , , , } · { Kommentarer (8) }

Äntligen!

Som feminist är det könsrollerna jag tycker ska vara de första att stå mot väggen när revolutionen kommer. Som jag sagt tiotusen gånger förr, jag är trött på att vara Kvinna och allt vad det innebär.

Det betyder ganska logiskt att jag är lika trött på mansrollen. För hur mycket frihet man än har som man, hur mycket fördelar man än får, så är det, precis som för oss girls, fortfarande en roll man förväntas spela. For better or for worse. Mest det senare.

Jag är alldeles ursäker på att gemene man känner ett tryck på sig att hålla sig på sin manliga matta. Och medan vi feminister börjat gnaga sig igenom det kvinnliga fotbojan, så sitter män fortfarande fast. Det är ju hur känt som helst att tjejer fostras till att vara snälla, tysta och bekräftande, och att det sedan kommer att förfölja oss genom hela livet, ge oss lägre lön, svårare att bli tagna på allvar, svårare att bli bedömd som person och medmänniska. Men – och det säger man inte mycket om – vi har fördelar som inte män har.

Gemensam vårdnad innebär teoretiskt sätt båda föräldrarna delar på ansvar och uppfostran av ett barn. Ändå vågar jag påstå att det är sällan som mannen i praktiken får barnet vid skilsmässa. Som kvinna och mamma får man, och förväntas man, ta ansvar för sitt barn på ett annat sätt än en man. Inte helt överraskande kommer ett barn i huset dessutom lämna sina spår i den ensamstående mammans plånbok, i hennes tid med andra, över huvud taget kommer hon inte längre att vara fri. Men – och här kommer mennet – det behöver ju inte alls vara dåligt. Hon kan, med lite tur, få en väldans bra kontakt med sitt barn, en kontakt som varar livet ut. Pappan däremot blir en bifigur, någon man hälsar på varannan helg, någon som köper dyra julklappar som kompensation för sin frånvaro.

Jag tror att kvinnan är förloraren i det yttre livet, men mannen i det inre. Stanna hemma och ta hand om barnen och du åker på stryk i arbetsmarknaden, men det är dig som barnen kommer springa till när de har ramlat i gruset. Det är dig de kommer dricka te med på nätterna, och dig de kommer ringa till när de behöver något annat än skjuts. Män som stannar i sina roller är lika stora förlorare som de kvinnor som stannar i sina.

Vad är manlighet? Jag vet inte riktigt. Men om det är att vara hockeykille, att ta sin självklara plats på seminarierna utan att ens ha läst litteraturen, att vara full av otrohetsgener… Då har jag svårt att se hur det är något positivt. Eller förresten, för att göra det lite skojigt tydligt, jag gillar sånt, så ska jag skriva en lista. En riktigt! En som kommer från sifo, och inget jag hittat på.

Manlighet är att, på en tiogradig skala:

  1. Vara praktiskt händig (7,1)
  2. Ha bra potens (6,4)
  3. Ha välavlönat jobb (5,9)
  4. En attraktiv partner (5,9)
  5. En vältränad kropp (5,8)
  6. Ett attraktivt yttre (5,5)
  7. Vara sportintresserad (4,9)
  8. Alltid vara redo för sex (4,9)
  9. Äga tekniska prylar (3,9)
  10. Ha en häftig bil (3,3).

Jag förstår inte hur ordet ”manlig” kan vara något annat än ett skällsord. Det är ett ord fyllt av fördomar som jag, om jag vore man, inte skulle vilja ha hängandes över huvudet mer än vad jag vill ha de som hänger där nu. Det är sjukt osexigt med manliga män. Och dessutom vansinnigt destruktivt misstänker jag.

Mansrollen i skolan, i vårdnadsfrågor, i alla sammanhang som är utanför de vedertagna, blir till ett hinder lika mycket som kvinnorollen är en nackdel i alla områden som inte är de typiskt ”kvinnliga”. Som feminist önskar jag död åt alla könsroller, och det gäller ju även den manliga. Att jag mest pratar om kvinnorollen råkar vara för att jag är tjej, men jag tycker alldeles uppenbarligen att både män och kvinnor är förlorare på alla dessa roller. Jag förstår inte varför det inte pratas mer om mansrollen, för det bör ju ligga i var mans intresse att vara den han är och till exempel ta det ansvar för sitt barn som han nog väldans många gånger vill göra.

Hur som helst. Jag tror saker börjar hända. Äntligen! Må Pittstim göra för männen vad Fittstim en gång gjorde för mig. Så blir vi alla lyckliga.

Sourze (2002) och DN (nyligen) håller med.

less

{ september 9, 2008 @ 20:30 } · { feminism, moi }
{ Tags: , } · { Kommentarer (2) }

Två dagar i skogen. Idag hittade jag svamp, många. Man blir trött av skogen, så jag orkar inte blogga mycket. Men det finns inte mycket att säga i alla fall. Förutom att vi har en (1) bra lärare som tänker på miljön. Jag gillar honom. Sedan har vi tyvärr även två (2) som är lite sämre. Den ena bedriver, på lektionstid, hetsjakt mot folk som inte vill förstöra miljön (och framförallt mot forskare som hävdar att det finns klimatförändringar och att man borde oroa sig en smula), och båda är totalt övertygade om att kvinnor är en annan art från en annan planet. Eller, det sista är jag inte helt säker på. Men det jag vet är i alla fall att jag, för första gången i mitt liv, utan någon som helst tvekan blivit behandlad annolunda enbart på grund av mitt kön. Känns märkligt.

I min klass ska killar skämta och tjejer skratta. Roliga tjejer göra sig icke besvär. Jag har, vilket nixon påpekat vid flera tillfällen, blivit bitter på samtliga medlemmar av det manliga könet, och än mer blivit medveten om vad som förväntas av mig (som tjej) och hur vansinnigt illa jag trivs i den eländiga roll jag nästan automatiskt börjar spela. Tyst, bekräftande, lyssnande, accepterande. Hur jobbigt det kan bli när jag vill göra något annat. Och för den delen, ännu jobbigare när jag faktiskt gör något annat. Vilket jag gör. Hela tiden. Jag tänker inte fortsätta vara ”tjej”. Jag frågar, diskuterar, och jag skrattar inte om det inte är roligt. Ingen mer oförtjänt bekräftelse!

Jag är less på att vara tjej. En del av mig vill gå med i någon slags lesbisk separatiströrelse och göra revolution, men eftersom jag lägger den mesta delen av min energi på kartering av vattholma och civ, så kommer jag göra varken eller. Dessutom är jag nöjd med min feministiskt upplysta nixon, som dock får ta emot oförtjänta mängder av mitt missnöje med min kvinnoroll. Stackars nixon. Och stackars mig, och alla andra miljarder kvinnor därute som, precis som jag, avskyr teater.

min årliga feministblogg, tema tågluff

{ augusti 31, 2008 @ 20:38 } · { feminism, moi, politik }
{ Tags: , , , , , } · { Kommentarer (5) }

Temat för årets resa har varit Schlager och Feminism, som två separata genrer. Vi har dansat oss fram med chiki-chiki-dansen genom Barcelona, sjungit ”fåglar smyger” i Slovenien men sedan blev det svårare eftersom vi inte kom ihåg vare sig Tjeckiens eller Österrikes bidrag. Feminismen är det mest jag som har stått för och jag har suttit på tåg efter tåg och funderat över min roll som mig i olika sammanhang. Vem jag är och varför. Min största insikt är (och det har jag egentligen tänkt många gånger, men den här gången föll polletten ner som ett tiovåningshus i mitt huvud) att det finns personer och det finns kvinnor. När jag väl kommit på tanken så kunde jag inte släppa den.

Det började med Salvador Dalís mustasch. Dalí satt på en bild någonstans i Barcelona och såg mycket svår och mycket personlig ut. Precis som andra (manliga) konstnärer kunde han sitta och odla sin personlighet och sin mustasch nästan helt hur han ville. Sådant kunde man göra på den tiden, odla mustascher efter vilja och förmåga och framförallt efter personlighet. Personlighet hade de mycket av, männen. Och har fortfarande. Det är nog en av de allra största skillnaderna mellan män och kvinnor, konstnärer som vanliga dödliga. Män är personer medan kvinnor alltid i första hand är Kvinnor.

När man tågluffar blir det lätt att man läser ganska mycket. Någonstans efter tredje utlästa boken blev mönstret tydligt och jag började fundera över vad det egentligen var för böcker jag läst på sistone (och kom fram till att det inte spelade någon roll, för vilken bok jag än tänkte på så fanns det där, det eländiga mönstret). Inte ens när jag drog in Nyligen Sedda Filmer blev läget annorlunda. Rätta mig om jag har fel, men alla böcker (eller filmer) som jag läst (eller sett) under de senaste åren (och jag kan inte komma på ett enda undantag på rak arm) där handlingen varit såkallat könsneutral, så har huvudpersonen varit man. Man kan ju tänka att eftersom handlingen är såkallat könsneutral så är ju könet på huvudpersonen inte viktigt. Personen är viktig, inte könet. Och samtidigt – just därför är det aldrig en kvinna. Shoot me if I’m wrong.

Varför? Har det med författaren att göra? Skriver män om män och kvinnor om kvinnor? Och är det i så fall omöjligt för en manlig författare att förstå sig på det vansinnigt konstiga andra könet? Medan kvinnliga författare av en (o)lycklig slump råkar intressera sig för ”ett kvinnligt perspektiv”, det vill säga (helt överraskande) känslor och relationer (gärna med någon slags särartsfeministisk underton, tillåt mig att gråta)?

Jag tror den sorgliga sanningen ligger i det gamla hederliga ”män är okönade”, fria att odla sin mustasch. Så fort handlingen är ”könsneutral”, så måste det handla om en man. Skulle en kvinna ha huvudrollen får man genast så mycket mer på köpet, ofrivilliga värderingar och förväntningar stoppas in i handlingen och storyn skulle inte längre vara könsneutral. En manlig huvudperson kan alla känna igen sig i, han blir vad man gör honom till. En kvinna är, och det går inte att komma ifrån, en Kvinna, och det är inte bara ett kön, det är en ofrånkomlig egenskap. En kvinna är alltid först och främst kvinna.

I Wien gick vi på konstmuseum, mumok. All konst var från 60-talet och framåt, mycket var från 90 och 2000-talet, upplysta tidsåldrar kan man tycka. På sex våningar räknade jag till 14 kvinnliga utställare (varav tio ingick i två kollektiv) och ungefär 200 manliga. Samtliga tjejer som fått äran att vistas bland de viktiga konstnärsmännen sysslade med feministisk konst. Männen däremot rörde sig vilt bland alla ämnen och nästan tävlade om att hitta nya områden att erövra och beröra med sin genialitet. Jag råkar veta att det faktiskt finns kvinnliga konstnärer som faktiskt gör annat än feministisk konst, men efter att ha gått en runda på mumok (som tydligen ska vara ett Väldigt Fint Modernt Konstmuseum) så kan man inte dra andra slutsatser än att kvinnliga konstnärer är lite sämre än deras manliga kollegor. Varför får de annars inte ställa ut? Så länge det inte handlar om kvinnofrågor, förstås. Där kan de få hållas, kvinnorna. Den könlösa konsten, det vill säga alla sorters konst utom den feministiska, är reserverad för männen.

Är män bättre konstnärer? Om kön nu inte spelar någon roll, så kan man inte dra så väldans många andra slutsatser. Eller så kan man börja misstänka att kön visst spelar roll, och en ganska trist sådan. Karaktärer i böcker eller verkliga människor, egentligen gör det detsamma, för vad det än handlar om så är och förblir kvinnor mustaschlösa. Lite förvånande kanske, att könsneutraliteten skulle komma med mustaschen.

Kvinnliga konstnärer först och främst är Kvinnor, oavsett vilken sorts konst de sysslar med. En kvinnlig konstnär har inte någon mustasch att komma med, och deras konst kommer att bedömas som Konst Av En Kvinna, och bli lite, lite sämre bara därför. Om det, som sagt, inte är så att kvinnor faktiskt är sämre konstnärer än män. Och då kan man ju fråga sig varför mumok ens bemödat sig om att sätta upp konst av 14 feministiska konstnärer. Eller vad är anledningen till att det inte fanns en enda (inte en enda!) kvinnlig konstnär som inte ägnade sig åt feminism? Antingen är deras konst objektivt sämre, eller så bedöms den som sämre, och såvitt jag kan komma på så finns det inte mycket annat som i så fall skiljer deras konst åt från männens förutom den lilla men stora detaljen att de råkar vara kvinnor.

Det kommer knappast som en chock för alla feministfrälsta därute, och inte för mig heller. Egentligen. Men någonstans därute på tågluffen så blev det så väldigt tydligt, att vad jag än gör och kommer att göra, så kommer jag att göra det i egenskap av Kvinna. Det första intrycket jag gör hos andra människor är att jag är tjej, och min lön, mitt framtida jobb och min eventuella konst kommer att påverkas av något som inte påverkar mina utgifter, min förmåga att fixa jobbet eller min kreativitet. Jag kommer alltid först och främst att vara Kvinna och jag kommer aldrig få ha en mustasch.