Arkiv förduktiga systern

Piff!

Jag har varit på festival. Peace & love, eller peace and löööv som man säger om man har drömmar om att bli en amerikanska rapartist (vilket jag inte har). Jag är egentligen inte mycket till festivalmänniska, men nu när jag är 26 år fyllda så tror jag att jag börjat inse att jag är inte ung och snygg hur länge till som helst (och hade dessutom fått två biljetter av min hårt festivalarbetande syster). Reinkarnation verkar lite farligt att förlita sig på, så det är bäst att få vissa obligatoriska saker gjorda medans tid är. Och nu är festivalandet avbockat. Armbandet sitter dock kvar runt min handled, precis som på vilket tonåring som helst. I’m as good as 19.

Saker kvar att göra innan jag blir för gammal:

  • åka transsibiriska järnvägen
  • göra en skiva
  • plugga färdigt

Det är en kort lista, och det känns bra. Överskådlig och realistisk. Egentligen tycker jag det låter lite tråkigt med en realistisk lista, men det är nog något som kommer med åldern, att föredra realism över andra -ismer. Även om jag fortfarande är lite svag för surrealismen. En surrealistisk lista:

  • Lista

Jag ska ner till staden vilken sekund som helst, men jag vill bara uppmärksamma er på att man kan vända på bokstäverna i ordet lista och få: a-stil! Det är ju roligt. Jag har upptäckt att eftersom jag inte köpt nya kläder på en sådär två år så är jag inte direkt megapiffig var och varannan dag. Men! Jag har under den senaste veckan köpt en prickig skjorta, ett par jätteblåa skor och nu ska jag åka och prova ett par färgglada byxor, kanske röda eller gula. Det är vad jag kallar a-stil.

aj

Jag vet inte varför, men när jag vaknade igår så kunde jag inte röra huvudet. Jag fick dra upp den från kudden med hjälp av en halsduk och sedan sitta och hålla i det medan jag grät en skvätt för att det gjorde så ont. Nixon fick en liten chock när han kom tillbaks efter frukosten, det är inte ofta jag sitter och tjuter i sängen vid sju på morgonen. Men nackspärr maximum var ordet. Eller orden. Nackspärr maximum är ju två ord. Men nu kommer jag ifrån ämnet.

För att göra en lång historia kort så gjorde det väldigt, väldigt ont. Jag fick tid hos en sjukgymnast och 400 kr senare var det inte ett dugg bättre. En vetekudde, yllefilt, smärtstillande salva och konstant ticsliknande strechning löste problemet med ett par promille, men problemet finns kvar än idag. Nu sitter jag här och tycker lite synd om mig själv. När jag är färdig med det ska jag till stan och äta lunch med linnea och ännu senare ska jag åka till den stora staden. Jag hoppas att det inte kommer hända något där, och om det händer något så hoppas jag att det inte händer på min vänstra sida för dit kan jag inte vrida huvudet. Jag är lyckligt omedveten om världen till vänster om mig.

I stockholm ska vi möta upp med nixons mor och diskutera semseter. Vi blir nämligen födelsedagsbjudna på en trip till italien, jodå! Italien ska vara fint på många sätt. Jag har inte varit där, men det går rykten om att italien ska vara fint. Mina erfarenheter av italienare är dock inte de bästa. Tvärtom har de varit ganska otrevliga mot mig, inte riktigt haft koll på begreppen ”personlig integritet”, ”inte intresserad” och ”nej”. När jag var i london blev jag förföljd av en italienare som förklarade att jag 1. skulle göra slut med min pojkvän, och 2. gifta mig med honom. Jag ställde mig måttligt entusiastisk till hans förslag men han var entusiastisk för oss båda och min relation till italienare var förstörd för all framtid.

Nu kliade jag mig i ögonen. Det var dumt gjort. Jag har ju sminkat mig. Det är bäst att jag går och rättar till det hela innan jag måste pinna ner på stan. Min syster gjorde en bakåtvolt och fick armbågen ur led med ett avslitet ledband på köpet. Det var nog ännu dummare gjort. Jag tycker lite synd om henne. Armbågar ur led och avslitna ledband gör nog ondare än nackspärr.

en taskig släkting, i am.

Min mage gör lite ont. Den har attityd och är allmänt otrevlig. Min syster som är väldigt mycket driftigare än vad jag är har ordnat en hel konsert i musikens hus och allt. Det är duktigt av henne tycker jag. Och jag funderade långt och länge på att gå, särskilt när det visade sig att en av de lyckligt utvalda banden skulle innehålla ingen mindre än min gode vän och favoritbloggare Blirger. Men sedan… jag tror att jag skyller på magen. Att den inte vill ha så mycket öl som jag vill, och öl är ju som alla vet obligatoriskt på tillställningar som dessa. Jag vill ha öl! Och därför blir det ingen spelning. Istället ska jag och nixon och braxel och evelina se på fransk film och äta fransk ost och kex som kommer från Göteborg.

Det känns lite dumt. Jag borde stödja min driftiga syster. Det tycker man. Jag tycker det verkligen. Fy på mig, fy fy fy…