Arkiv förmaj, 2009

Soffinson 2009

Tävlingen är i full gång! En vinnare ska koras och gissningarna på ankomstdagen för soffan har fullkomligt strömmat in!

Här är en liten sammanfattning på läget.

  • 25 maj (blirger)
  • 28 maj (turbanis)
  • 29 maj (micke)
  • 4 juni (jag)
  • ett datum som framförts muntligt men jag har glömt, det kan ha varit den 6:e juni, men det kan också ha varit den 7:e eller till och med den 1:a (nixon)

Jag kan, i väntan på att vinnaren ska dras, meddela att soffan med stor sannolikhet är i Estland fortfarande. Vi har blivit utlovade ett snart-kommer-soffan-mail när den skickas till Sverige, och hittills har inga mail dykt upp. Det gör att det ser mörkt ut för flera av årets deltagare, och mörkast av alla är det för stackars blirger. Tyvärr! Har jag nämnt att det skulle komma efter fyra till sex veckor och att det på fredag (tror jag) har gått sex veckor? När man vet det kan man tycka att micke skulle vara nära en vinst. Samtidigt har vi ju fortfarande inte fått det där mailet. Åker soffan motorbåt finns ändå en seger inom räckhåll för både micke och turbantanten. Åker den Tallink lutar det snarare åt att huset vinner (det vill säga jag eller nixon).

(Det här med att glömska skulle komma med åldern är för övrigt ingenting jag köper längre. Turbantanten har minne som en hel mammut, trots sin stigande ålder. Man undrar om man skulle kunna muta sig av med trilobitsången – i utbyte mot en tvättäkta trilobit? En inte dålig deal! Om tre veckor, när även jag fyller rockstjärnedöden, ska jag fira med att gräva upp de små krabaterna. Om du är snäll och jag gräver duktigt så kan du få en. Kanske kan du dressera den till att sjunga, men det är ingenting jag vågar lova.)

(og)Ärna

Jag tycker lite, lite sämre om UNT när jag läser deras ledare. Att kommunen inte skulle ha något att göra med en lokal flygplats att göra kan man ju tycka, att en flygplats är finfint så länge det finns folk som vill flyga

Men! UNT! Visste ni, håll i er, att det faktiskt finns väldigt många som inte flyger. Faktiskt, om det sitter 30 personer på planet så sitter det minst 190 000 personer under planet, i självaste Uppsala. Och, hör och häpna, det finns nästan 7 miljarder som sitter någon annanstans än i Uppsala. Vissa tycker säkert det är jättekul att flyga. En del tycker att skallrande fönsterrutor inte är särskilt besvärligt.

Andra fattar att flyget handlar om väldigt mycket mer än skallrande fönsterrutor, det handlar om klimat, om rent dricksvatten, om att ta ansvar för att vad vi gör här får konsekvenser långt allvarligare än vibrerande fönster. Men om man nu vill haka upp sig på fönsterna, som om det vore det viktigaste argumentet, så kan jag nästan lova att de allra flesta föredrar att bo någorlunda tyst och trevligt framför att stå ut med skallrande fönster bara för att någon lokal stackare som fått för sig att vad Uppsala, Arlandas närmaste stad, behöver är en flygplats och vill tjäna några surt förvärvade slantar på det.

Egentligen borde det inte vara så svårt. Om flygplatsplanerna klarar miljökraven och Uppsala Air vill satsa, då är det bara att önska lycka till.

Javisst! Självklart är det Uppsala Air som är mest kompetenta att ta beslutet om en flygplats vara eller icke-vara. Till skillnad från alla andra företag är Uppsala Air inte alls vinstdrivande med sitt eget bästa för ögonen. Skulle det visa sig att flyg på något sätt faktiskt skulle vara dåligt, så skulle Uppsala Air vara de första att skrota flygplatsplanerna.

Om miljökraven inte kan uppfyllas, är det istället tillfälle att begrava planerna.

Ach so! Finns det någon med intresse för miljöfrågor som förespråkar ökat flyg? Hallå? Vem som helst? Någonstans kan man tycka att det säger sig självt att en flygplats motverkar alla slags miljökrav man kan tänkas ha.

Viktigast av allt är att kommun inte lägger sig i, skulle väl kraven väl uppfyllas.

Va? Gå en grundläggande kurs i meningsbyggnad människa! Och klart kommunen ska lägga sig i. Något som rör alla i kommunen borde alla lägga sig i. Vi borde få rösta. Vill du ha flygplansbränsle i huvudet? (Ja/Nej) Vill du ha skakande fönsterrutor i utbyte mot att någon ska tjäna en massa pengar? (Ja/Nope)

- – - – - – - – -

Jag tittar på live-webbTV från kommunhuset. Det är spännande. Någon är jävig och får inte vara med och rösta. Någon annan för rösta istället. Eller? Förvirringen är total. Hur ska det sluta? En obehaglig thriller, där massor av liv står på spel, fattiga afrikanska liv som bara nästan är lika mycket värda som Uppsala Airs planerade vinster. Huvva.

- – - – - – - – - – - -

Vem är den jäviga skurken? Jag borde plugga men kan inte slita mig. Vem visste att kommunmöten var så spännande? Ingemar Jansson, en centerpartist minsann! Vilket sida står han på? The Dark Side? Oh no! Han var en av de våra! Men vad händer? Han ersänner inget jäv! Istället argumenterar han mot Ärna! Well done! Men inte tillåtet tydligen, han är inte jävig när allt kommer till kritan. Eller? Nu kommer kommunjuristerna. Jävsfrågan kan inte överklagas! Men vem är jävig? Ingemar ångrade sig, han var inte det! Så vem är skurken? Jag hoppas på en moderat, eller kanske en lurig kristdemokrat. Jag borde plugga, borde läsa om proteiner och alkyner. En ny gubbe kliver upp, men inte heller han är jävig, han argumenterar också mot Ärna, men han kommer undan, han hävdar att alla är jäviga eftersom alla drabbas av den försämrade luftkvaliteten i Uppsala. En kvinna kommer upp och påpekar att här är ugglor begravda i mossen, och att man faktiskt får ta att vara lite konsekvent i det här i jävfrågan som minsann aldrig kommit upp i andra omröstningar. Man kan ju tycka att det är lustigt om man inte sagt mycket om jäv innan och nu plötsligt anklagas motståndare till Ärna för just detta.

Nu ska dom rösta. Är Ingemar jävig? Nej! Ingen röstning nu! Istället kommer en moderat! Denna invecklade handling! Jag har svårt att hänga med i svängarna. Och plötsligt ger Ingemar upp! Tackar för sig! The Dark Side vädrar morgonluft. Ännu mer moderat kommer upp. Hon säger att moderaterna inte alls försökt tysta Ingemar.

Jag ger upp. För tillfället.

fullt av koldioxid, men på soffronten är det mörkt.

Cellon och jag har haft det bra tillsammans såhär långt. Den som längtar efter bilder får förbanna flyttkartongernas gud, för just en flyttkartong blockerar effektivt dörren till skrivbordsskåpet där kameran lite opassande ligger. Man kan tro att det är lätt att flytta på en kartong. Men! Då har man inte tagit hänsyn till de 47 stycken vaktande staplarna av CD-skivor. Inte heller till att inte en enda Benno står på rätt ställe, skivorna är därmed provisoriskt bosatta på golvet och så illa kommer det vara ända fram tills soffan kommit och vi vet lite mer var man kan ställa saker.

När soffan kommer undrar jag väldigt mycket. Så mycket att jag vill fråga någon. Vem? Vem vet? Det är extremt besvärligt att leva utan soffa kan jag avslöja för den som undrar. Jag har tröttnat lite på att spendera mina dagar vid köksbordet, med UNT som enda sällskap. I och för sig så får man via UNT reda på de mest absurda saker, som att Ärna flygplats ser ut att bli av. (Det här är jättemärkligt, inte bara för att flyg är katastrofdåligt för miljön och man mitt i klimatdebatten bestämmer sig för att öppna en ny flygplats(!), inte bara för att andra lågprisflygplatser går uselt och verkar med kommunala pengar behöva muta sig till Ryanair(!!), utan för att Arlanda, den största flygplatsen i Sverige ligger inte mer än 20 minuter bort, närmare Uppsala än Stockholm!(!!!) Sjuka, sjuka värld, korkade, korkade allians.)

Soffan. Var är den? När kommer den? Gissa rätt, och jag ska rita en vacker bild på gymnastiserande får till din ära.

desperata behov

Jag skulle göra middag, överraskningsmiddag. Till hemköp for jag, snabbt som vinden, och skaffade allt jag behövde till den blivande risotton, parmesan, lök, buljong. Sedan cyklade jag hem. Tyvärr hade jag inget ris visade det sig och det är något av ett problem när man ska göra risotto.

Tyvärr är problemen fler än så. Klockan sju ringer det på dörren varje morgon och in stapplar en äldre målare. Sovrum ska tapetseras och kök ska målas. Ibland jobbar han långsamt, så sakta att man inte ser någon förändring alls. Sedan går allt plötsligt väldigt snabbt, det är ju fredag eftermiddag! Och innan man vet vad som hänt så sitter en massa tapeter på väggarna. Det kan låta som att allt ändå går åt rätt håll. Så är det naturligtvis inte.

Taket i sovrummet har målats. Det är mycket vitt. Inte för att det på något sätt behövde målas, han har gett sig på fel tak, trots att vi påpekade saken redan första dagen när vi såg varhän det lutade. Väggarna i samma rum pryds av guldiga små stjärnor. Halvfint kan man tycka, men ändå okej om det inte vore för stora gula fläckar. Har hans tapetpensel varit smutsig? Har han kissat på väggen? Jag vet inte, men det är inte vackert. Till råga på allt har han lyckats måla vita streck på den blåa byrån Hemnes, som till helgen firar sin 3-veckors-dag. Detta alltså trots att Hemnes varit inplastad. Men listan tar inte slut här! I köket har den vita färgen yrt, golvet har blivit prickigt, diskbänken har fått sig en omgång och flisor har slagits bort från kaklet. Plötsligt är jag väldigt, väldigt tacksam över att den nya dyra soffan inte har kommit än, för på måndag är det vardagsrummets tur. Rent spontant känner jag en stor oro.

Risotto. Nej, tacka vet jag hämt-sushi. Tröst-sushi.

jag tror vi har en framtid ihop

För alla som undrar var det utlovade cellofotot är, så skyller jag på dålig tidsuppfattning men att jag kanske bättrar mig imorgon, insh allah. Cellon hälsar i alla fall till samtliga, och vi är mycket lyckliga tillsammans. Mina grannar kanske är lite mindre lyckliga, någon av dem har hämnats genom att spela omväxlande La Voix och blinka lilla stjärna på lergöken.

Tyvärr är allt inte guld och gröna skogar, det är även en del metallkomplex och kristallfältsteorier och allt detta ska ner i en liten men försenad labbrapport. Så kan det vara ibland.

vi är nästan lika stora.

Det finns något som jag önskat mig i flera år. En alldeles egen cello. En ganska mörk, vacker, gammal cello, gärna tjeckisk.

Och nu har jag en.

NUQ DAQ YUJ DA’POL?

Hejsan! Jag älskar star trek. Jag älskar star trek! Det är nog världens bästa serier. Och filmerna är inte heller dåliga, de två senaste har faktiskt varit riktigt bra. Jo, jag har nyss kommit hem från bion så jag vet vad jag talar om. Faktiskt!

Den som är lite extra nördig kan fnissa åt likheterna mellan det klingonska ordet da’pol och det vulcanska namnet T’Pol. Jag tror inte det är en slump att t’pol heter t’pol.

Imorgon ska jag på återförening med min gamla improklass. Det ska bli spännande och lite otäckt, jag är rädd att det kommer bli en del improviserande och det är ju inte riktigt min kopp te. Att det är min improklass som ska återförenas talar onekligen för att det kan bli en hel del improvisering. Men först, kära vänner, ska jag sova en smula.

Maj Ram!

vems är hunden?

Varje morgon springer jag omkring i skogen. Så även denna morgon. En stund var stämningen dåligt när jag tvingades kasta mig från tuva till tuva för att komma över ett dåligt utplacerat kärr. Av detta kan man dra slutsatsen att jag fortfarande inte lärt mig hitta.

I skogen står en chihuahua. Den har stått där i flera år, men ingen tycks veta vad den gör där. Silvrig är den, silvrig och liten. Det enda som vittnar om dess ålder är lite grönt kring svansen som eventuellt kan tyda på dålig mage men troligare är ett ålderstecken. Jag är ganska imponerad av den lilla hunden som stått där år efter år, i snö och bland illasinnade myggor, chihuahuor är minsann inte lika mesiga som man kan tro. Utan ett ord står den och vaktar sin hasselbuske, alldeles ensam utan någon glittrig hollywood-väska att sätta sig i .  Man undrar vad han tänker. Längtar han efter någon? Fryser han? Drömmer han om de unga systrarna Hilton? Man vet inte så noga. Kanske vet ingen. Kanske är han bortglömd, ensam med sin gröna svans, dömd att för evigt vakta en hasselbuske och bara få hastiga påhälsningar av stressade studenter som gått vilse i skogen.

Jag vill gärna tänka mig att han, när natten kommer, kliver av sin cementpall och ger sig av på äventyr. Ger sig på djur som är mindre än han, badar i väldigt små vattenpölar, kanske bestiger en mindre sten. Kanske har han till och med ett hem och ett gott litet ben som väntar på honom efter en lång dag i skogen. Kanske har han labbrapporter att skriva? Kanske vet han varför apatit anses vara ett dubbelsalt och vilka legeringsegenskaper som aluminium har. En bildad liten hund! Man vet aldrig. Inte helt troligt kanske, men på intet sätt omöjligt. Nästa gång vi ses ska jag fråga.