jag tycker väldigt synd om mig själv

{ februari 2, 2009 @ 20:05 } · { moi }

Jag började hosta lite, och fortsatte med att hosta lite mer. Sedan passade jag på att hosta tills jag kräktes och avslutade med att hosta lite blod, bara för att. Allt kombinerat med lämplig mängd feber. Att missa obligatoriska labbar och livsviktiga inför-kemi-duggan-genomgångar kan ses som något av en bonus.

Min dator dog  häromdan, men inte på grund av att de viktiga filerna blivit utbytta mot okända filer, utan för att nixon, min käre lille klant, matat min dator med mjölk. Kanske tyckte han att den såg törstig ut, kanske resonerade han som så att mjölk får små datorer att växa och bli stora och starka. Tyvärr hade han inte räknat med att datorn skulle lida av en kraftig mjölkintollerans, så till den grad att den faktiskt drog sin sista suck. Först förstod jag inte vad som hade hänt. Jag skyllde på de okända filerna och på norton som inte hittat ett endaste litet virus. Sedan konstaterade jag att någon garanti inte fanns kvar utan att det enda som återstod var att bära med sig den insomnade datorn till Alina Systems, som över telefon haft vänligheten att erbjuda sig att leta reda på anledningen bakom min dators plötsliga död för en summa jag kunde leva med.

När jag och datorn väl stod inne på Alina uppstod en något pinsam situation. Min fina lilla dator behagade plötsligt vakna ur sin sömn, precis som om ingenting hade hänt. Det var ungefär här som jag dessutom lade märke till det tunna vita lager som satt intorkat på och kring musplattan, och när musknapparna dessutom visade sig fastna när jag tryckte ner dem så började jag ana vad som hänt. Så efter att ha beskrivit problemet (”det är nog moderkortet”) så undrade jag, rent hypotetiskt om datorn skulle kunna bete sig såhär om man spillt något i den (”jodå”), och att i såfall tillfälligt fungerade för att detta något frusit till is längs vägen (”ja… kanske… Det kan ju också vara så att du spillt något på den, och att den fungerar nu för att det frusit till is”). Som hyfsat ung tjej så förstår ju alla att jag är lite korkad och att man måste prata med mig därefter, så jag tackade för mig, gick och köpte ny mobil, och gick hem med min frusna fungerande dator. Efter att ha låtit datorn övernatta på elementet så tycks problemet vara löst.

Nu rinner min näsa både intensivt och målmedvetet. Jag funderar på om jag ska gå till skolan imorgon. Att vi ska gå igenom duggafrågorna talar starkt för att jag ska dit. Att jag blir helt utmattad av att gå till köket talar mot. Nu ska jag utnyttja wordpress fantastiska funktioner, allt för att slippa bestämma.

 

—————————

Hej igen! Som väntat blev den jätteful, den fantastiska undersöksningsfunktionen. Påminn mig om att inte göra fler. Inte ens hela min fråga fick vara med. Fräckt! De måste ju förstå att ett sådant komplext ämne som min sjukdom kräver sin plats! Men wordpress förstod inte, wordpress förstod ingenting. Och den går inte att ändra heller, nu när jag väl lagt dit den. Ändå får den vara kvar. Märkligt.