Varje dag går jag till Ångström i ottan. Ångström är på alla sätt en otrevlig plats. Små pubertala civilingenjörspojkar med nykläckta finnar befolkar korridorerna och i lektionssallarna sitter tavlor föreställande Viktiga Män. Jag tycker illa om kemi och dagarna handlar mer och mer om att drömma sig bort, förtränga var jag är, låtsas att kemin inte finns. Igår kom jag på att Ångström egentligen är en slarvig förkortning av Ångestdröm. Det lättade märkligt nog upp allting lite, att veta att jag varje morgon går iväg till Ångestdröm, men är dagen är slut så kommer jag i alla fall därifrån. Och när terminen är slut så är också ångestdrömmen slut.
På skrivbordet har jag en oskriven labbjournal på lagring och i hallen några ouppackade reaböcker. Här finns alltså saker att göra. Och, dagens chock, min blogg var tydligen nominerad till årets blogg. Inte för att den vann eller så, men hade jag vetat det så hade jag allt skärpt till mig och bloggat lite mer och lite bättre. Jag är glad i alla fall! Och du, käre läsare som nominerat en simpel dödlig, för din skull ska jag se till att blogga lite oftare än sådär två gånger i månaden. Tjoho!
Det blev ingen tenta. Man pluggar dåligt när man kräks, så i måndags bestämde jag mig för att skjuta upp det hela lite. Det kändes trist och ganska dumt, men så blev det. Jag hade i alla fall kuggat så det var lika bra att stanna hemma. Det som är bra är att jag kan kalla mig frisk nu. Jag kan även kalla mig rekordlätt. Ungefär så uttryckte sig min wii balanceboard imorse. En del av mig blev nöjd, en annan blev orolig eftersom man aldrig kan hålla sig rekordlätt efter en magsjuka. Dessutom har min mage samma oproportionerliga form som tidigare. Troligast är att någon del, förslagsvis muskler, har bytts ut mot något med lägre densitet, förslagsvis helium.
Min lägenhet fick sig en egen annons på blocket. Det visade sig att den var rätt populär, faktiskt så populär att jag fick ändra hyran bara för att få stopp på den strida strömmen av desperata lägenhetssökare. Det hjälpte sådär. Idag kommer i alla fall tre stycken och ska kika på den, och jag städar som en galning för att de inte ska dö av dammframkallat astmaanfall samma sekund som de stiger över tröskeln. Det vore ju allt bra pinsamt.
Jag funderar på varför jag fick för mig att läsa kemi. Det är kanske det absolut sämsta beslut jag någonsin tagit. Allt slags självförtroende jag byggt upp genom åren är nu borta och att jag kommer klara tentan på onsdag är ungefär lika troligt som att jag skulle kunna balansera över uppochner vänd cykel med förbundna ögon. Jag pendlar mellan att vara arg och känna mig korkad. Men särskilt ledsen är jag ändå inte.
Nog mest för att jag skrivit på ett kontrakt, och inte vilket som helst, utan till… Jodå. En trea. TreaN! Yay!
Jag redovisade lite idag. Det gick bra. Jag är nöjd. Sedan kom jag hem och skulle plugga. Det gick mindre bra. Men! Jag har skrivit ut en gammal tenta. Det var inte så svårt, men det kändes konstruktivt. Som att jag fått något gjort. Jag är nöjd med det med, och så är jag hungrig.
Jag vill erövra världen! Tillsammans med ofantliga mängder toffifee. Jag vill inte skriva labbrapport, och jag vill inte dammsuga och inte förbereda föredraget som ska hållas på måndag. Jag vill bygga longbowmen och horse archers och erövra världen.
Jag har smutsigt hår och alltid något att plugga. Jag har också en lägenhet, 29 kvadrat, balkong, trägolv, nära till BMC, humC, geoC, EBC och allaC som typ finns. Och botaniska och stadsskogen inte att förglömma! Min lägenhet är den finaste evvah! Eller, det kanske är att ta i. Men hur som helst så vill jag hitta en snäll, pålitlig och ganska tyst person som vill hyra denna lilla guldklimp. Snäll och ganska tyst för att föreningen inte ska sätta käppar i några hjul, och pålitlig så att hyran betalas som den ska. Är du snäll och pålitlig och ganska tyst och rökfri dessutom så är detta tidernas chans att dela trädgård med världens godaste äppelträd. Så! Lägenhet finns. Shoot!
Jag är kär i min lägenhet. Den är liten, ljus, med balkong och trägolv, är 20 meter från ica och tre minuter från geoC och är allt jag behöver. Vi har levt tillsammans i inte mindre än 6,5 år, lägenheten och jag. Tyvärr är den inte allt vad nixon och jag behöver. Efter att ha klarat oss på flogstas 19 små kvadratmeter i tre år så känns min lägenhet både rymlig och bekväm, men en etta har ändå sina begränsningar när det kommer till att plugga samtidigt som någon annan spelar civ.
En trea(!) finns för mig att tacka ja till om jag vill ha den. Vill jag ha den? Vill jag byta 28 kvm mot 67? Ett rum mot tre? Well…
Men min hyra blir nästan den dubbla. Min väg till skolan förvandlas till 40 minuter istället för 2,40. Jag kommer inte längre tvingas flåsa upp för sjukhusbacken och cykla omkull på vägen ner, som jag brukar. Har jag nämnt att jag har svårt med förändringar? När man väl har vant sig vid att flåsa i uppförsbackar och trilla nedför så vill man inte ha något annat.
Å andra sidan… 67 kvadrat. Ett riktigt kök med sittplats. Jättejättenära till hågadalen, och en tystnad som jag längtat efter varje dag sedan jag flyttade in till stan. Jag saknar landet, naturen, men jag kommer också sakna att kunna sätta mig på cykeln och bara rulla (falla) ner på stan. Svårt! Min finfina lägenhet. Men 67 kvadrat… Dessutom kommer jag sakna korridoren, min lilla extrafamilj. Jag vill inte flytta från dem, jag gillar kollektiv, men jag gillar ju nixon också (nästan lite mer till och med) och tanken på att kunna se på TV i ett rum och sova i ett annat har liksom börjat överskugga allting annat. Bara tanken på att faktiskt få plats med en hel TV är nästan svindlande.
Det vinnande förslaget från gårdagens omröstning blev min egna favorit – stanna hemma. En väldans tur eftersom jag har skaffat mig hög feber, hostar upp små blodiga högar och har svårt att hålla mig i vertiklalt läge längre än tio minuter i sträck. Duggan på fredag kommer gå uselt, om jag ens är frisk nog att gå dit. Just nu känns det som att jag aldrig kommer bli frisk igen.
Jag började hosta lite, och fortsatte med att hosta lite mer. Sedan passade jag på att hosta tills jag kräktes och avslutade med att hosta lite blod, bara för att. Allt kombinerat med lämplig mängd feber. Att missa obligatoriska labbar och livsviktiga inför-kemi-duggan-genomgångar kan ses som något av en bonus.
Min dator dog häromdan, men inte på grund av att de viktiga filerna blivit utbytta mot okända filer, utan för att nixon, min käre lille klant, matat min dator med mjölk. Kanske tyckte han att den såg törstig ut, kanske resonerade han som så att mjölk får små datorer att växa och bli stora och starka. Tyvärr hade han inte räknat med att datorn skulle lida av en kraftig mjölkintollerans, så till den grad att den faktiskt drog sin sista suck. Först förstod jag inte vad som hade hänt. Jag skyllde på de okända filerna och på norton som inte hittat ett endaste litet virus. Sedan konstaterade jag att någon garanti inte fanns kvar utan att det enda som återstod var att bära med sig den insomnade datorn till Alina Systems, som över telefon haft vänligheten att erbjuda sig att leta reda på anledningen bakom min dators plötsliga död för en summa jag kunde leva med.
När jag och datorn väl stod inne på Alina uppstod en något pinsam situation. Min fina lilla dator behagade plötsligt vakna ur sin sömn, precis som om ingenting hade hänt. Det var ungefär här som jag dessutom lade märke till det tunna vita lager som satt intorkat på och kring musplattan, och när musknapparna dessutom visade sig fastna när jag tryckte ner dem så började jag ana vad som hänt. Så efter att ha beskrivit problemet (”det är nog moderkortet”) så undrade jag, rent hypotetiskt om datorn skulle kunna bete sig såhär om man spillt något i den (”jodå”), och att i såfall tillfälligt fungerade för att detta något frusit till is längs vägen (”ja… kanske… Det kan ju också vara så att du spillt något på den, och att den fungerar nu för att det frusit till is”). Som hyfsat ung tjej så förstår ju alla att jag är lite korkad och att man måste prata med mig därefter, så jag tackade för mig, gick och köpte ny mobil, och gick hem med min frusna fungerande dator. Efter att ha låtit datorn övernatta på elementet så tycks problemet vara löst.
Nu rinner min näsa både intensivt och målmedvetet. Jag funderar på om jag ska gå till skolan imorgon. Att vi ska gå igenom duggafrågorna talar starkt för att jag ska dit. Att jag blir helt utmattad av att gå till köket talar mot. Nu ska jag utnyttja wordpress fantastiska funktioner, allt för att slippa bestämma.
—————————
Hej igen! Som väntat blev den jätteful, den fantastiska undersöksningsfunktionen. Påminn mig om att inte göra fler. Inte ens hela min fråga fick vara med. Fräckt! De måste ju förstå att ett sådant komplext ämne som min sjukdom kräver sin plats! Men wordpress förstod inte, wordpress förstod ingenting. Och den går inte att ändra heller, nu när jag väl lagt dit den. Ändå får den vara kvar. Märkligt.
