Emma är:
I lägenheten är temperaturen uppmätt till nätta 15 grader. På näsan sitter ett par nya, en smula för starka, glasögon, och bakom öronen finns nya skavsår. Ögonen är fortfarande fulla med virus och plånboken full med hål. I övrigt är saker ganska bra. Jag är nog nöjd med julen. Förutom linsförbudet så är jag nöjd. Katten var snäll, presenterna fina, maten god och viktnedgången välkommen. Bra jul.
Jag är vid liv, äter julgodis och undviker att plugga till förmån för skräp-TV samtidigt som jag, något oväntat, går ner i vikt. En bra jul alltså! Det borde vara jul oftare. Ja, det var väl allt. God jul, go´vänner!
Jag har åkt till Stockholm. Stockholm är stort och fullt med folk. Är det nånting jag lär mig av att åka till Stockholm så är det att jag gärna vill åka vidare ganska snart igen. Det är okej för en stund, för en dag eller två, men inte mer. Därför känns lite trist att jag en vacker dag inte längre kommer att ha något val utan bli tvungen att ta mitt pick och pack och flytta hit. Jag tror att Stockholm skulle göra mig till en något sämre människa. Dumma Stockholm. Och dumma SJ, för hur bra jag än tycker det är med kollektivtrafik och tåg, så är det ju hutlöst dyrt att pendla.
Stockholm alltså. Imorgon ska jag köpa stockholmska julklappar. Kanske köper jag istället något till mig. För att jag varit så snäll. Om jag ska tänka tillbaka på året så har jag nog varit väldigt snäll i år. Och då förtjänar jag allt en fin julklapp! Jag undrar vad jag ska köpa mig. Vad vill jag ha? En cello? Ett par mjukisbyxor? Eller borde jag snåla och erkänna för alla och envar att jag inte alls varit så snäll, i alla fall inte mot mina ögon som fått linsförbud både en och två gånger men ändå fått stå ut med att jag ihärdigt petat in lins efter lins medan de små ögonlevande virusen som slagit rot i mina ögon glatt kunnat gnaga sig längre och längre in i mina arma hornhinnor. Om inte annat så borde jag nog snåla bara för att jag tidigare idag slagit till och köpt ett par glasögon för hela 4200 riksdaler, en summa värdig SJ. Jag vet inte ens om de är snygga eller ej, brillorna. Allt jag minns är att jag var arg över att se så dåligt och att jag inte alls ville ha några, att jag var ful med glasögon, jätteful, men jag var trött på att prova och trött på att vara ful så då tog jag ett par gröna.
Nu ska jag bada badkar istället. Min mage har för övrigt blivit tjock. Lussebullarnas fel tror jag.
Jag tycker inte det är helt sällan som man blir översedd eller avbruten bara för att man är tjej. Kanske är geologer lite bättre på att behandla könen lite mindre jämställt, jag vet inte, men känslan finns där ofta, att jag kan vara hur duktig som helst men när det kommer till en diskussion så har jag fortfarande svårt att få samma respekt som en kille.
Igår var det korridorsfest. Som väntat var det väldans många utbytesstudenter och en av dem var från Island, ett land som jag tidigare tyckt mycket om och som man till vardags kanske misstar för civiliserat. Jag är till och från ganska lättprovocerad av oftast okända människor som säger ovanligt korkade saker, och denna islänning spottade ur sig en rad med egentligen helt meningslösa påståenden om gener, längder och mat, saker som jag i grund och botten inte kunde bry mig mindre om. En dålig sak att provoceras av alltså, men hans ego var stort som ett mindre solsystem och hans attityd värdig ett nobelpris i dryghet, så jag kände att det var min plikt att argumentera ner honom. Vilket gick ganska snabbt. Bara det att han helt sonika vände bort huvudet när jag sa nånting. Så jag sa det igen. Och han vände bort huvudet och fortsatte diskutera med icke-tjejerna bredvid.
Någon med lite mindre feministrelaterad bitterhet, någon som inte råkar ut för det här nästan till vardags, skulle kanske ha låtit det passera, struntat i den fula islänningen och haft en fortsatt trevlig kväll. Jag hade inte en fortsatt trevlig kväll.
-Why don’t you listen to me? sa jag och spände ögonen i honom. Han svarade inte men jag var envis. Did you even hear what I just said?
Och det är inte ofta man hör det, och hur ful och dum han än var så måste man ju ändå ge honom cred för att han var ärlig när han svarare.
- ‘Cause you’re a woman.
En spänd tystnad spred sig över sällskapet.
- Excuse me? sa jag, och var halvchockad, halvsårad och samtidigt medveten om att ett välplacerat ”excuse me” brukar få de flesta att inte vilja upprepa vad de precis sagt. Det fungerade dåligt. Kanske var det förresten här som den spända tystnaden spred sig, när jag inte fnittrande lät honom komma undan med vad han sagt, vilket säkert var vad han väntat sig och var van vid.
- I’m not listening to you ’cause you’re a woman.
Islänningen tyckte själv att han sagt något riktigt fantastiskt och såg med självbelåten blick på de andra killarna för att få sin välförtjänta bekräftelse. Jag var ensam tjej, vilket man vid det här laget kanske redan räknat ut. Bekräftelsen uteblev dock, och de tre som bevittnade scenen stod och skruvade på sig, jag har alltid trott att uttrycket ”skruva på sig” bara är något man säger men nu vet jag att det verkligen händer, folk kan verkligen skruva på sig, ägna sig åt en intensivt skruvande. Det ser ganska skojigt ut.
- If that is your opinion I think you should leave. Now. Just så sade jag, bestämt, argt, och jag pekade bortåt i korridoren, mot dörren. Islänningen skrattade och gick ingenstans. You should leave, sade jag, it is not okay to behave like that. Jag brukar vara rätt kass på att finna mig i situationer, bli paff och stum och inte komma på något alls att säga förrän flera timmar senare, men den här gången var jag inte ett dugg stum.
Islänningen verkade lite osäker, kanske för att bekräftelsen uteblivit, men osäkerheten varade inte mer än någon sekund och istället sa han att he was only joking. Jag sa att det inte alls var roligt, it is nothing fun about this and i’m the one you’re ”joking” about. De tre männen runt mig fortsatte att skruva på sig i ett allt högre temto, men islänningen såg inte det minsta obekväm ut längre, för hur det än var så var det bara jag, en ynklig tjej, som ensam skällde på honom, bara jag som sa att det inte är okej att bete sig såhär respektlöst, ensam bland fyra andra och även om bekräftelsen uteblivit så uteblev även protesterna.
- You must be able to joke about it, sa han på sitt dryga, självupptagna sätt. That’s how the racism dissappeared from the US in the 60:s, when white people started making jokes about black people. Jag visste inte knappt var jag skulle börja, utan slängde fram nånting om att rasismen is still a huge problem, och att enda gången det är okej att skämta om minoriteter är när man själv är en av dem. Sedan vet jag inte riktigt vad jag sa mer, det kan ha varit något om att han var extremly rude och att om han inte går därifrån så gör jag det. Han gick ingenstans. Så då gjorde jag det. Ensam.
Jag är fullt medveten om att det finns idioter med alla slags sjuka åsikter, och att det finns sorgligt många som beter sig sämre mot kvinnor än män, medvetet eller omedvetet. Framför allt idioterna har jag ett visst överseende med, det finns alltid idioter och ibland har man oturen att träffa på dem. Det jag har svårare att förstå, det som skar mest i mitt hjärta, är hur tre vuxna människor, killar jag känt länge och tänkt på som mina vänner, kan stå och se på, helt tyst, när islänningen står och säger saker som jag trott att till och med helt okända människor skulle ha reagerat mot. Ett tyst missnöje som blir likvärdig med en tyst acceptans. Ett intensivt skruvande orsakat en besvärande situation, inte på grund av vad han sa till mig utan av att jag inte lät det passera.
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här… Funderade en stund på något klatchigt, som jag brukar skriva i slutet på mina inlägg, men det passar sig som inte. Jag försöker att inte ta det personligt och det är ganska lätt, för det är ju inte personligt, det var inte riktat mot mig som person utan mot alla av kvinnligt kön. Jag lyssnar inte på dig, för du är kvinna. Men jag vet inte hur jag ska tolka att ingen av männen sa något. Att de valde att vara tysta framför att ställa sig på min sida, jag menar inte att de måste ge sig in i en konflikt som inte är deras, men som pojkvänner och medmänniskor förväntade jag mig ändå att de på något sätt skulle göra klart för islänningen att hans beteende var helt oacceptabelt. Att de skulle, inte hjälpa mig direkt för jag klarade mig rätt bra på egen hand, men ändå såväl av vänskaplig lojalitet som av ren princip säga något, göra något.
Icke.
Jag har svårt att komma ihåg när jag blev så besviken senast. Jag tror jag slutar här.
Jag är lite dålig på att blogga nu igen. Man kan tänka att det är för att jag har mycket att göra, men det är inte sant. Fast inte helt o-sant heller. Man kan sammanfatta det med att det finns ett och annat att göra, men jag gör det inte.
Så vad gör jag istället? Det är en bra fråga. Jag vet inte riktigt själv vad jag gör. Tiden mest försvinner. Jag kanske sover mycket? I söndags bakade jag och nixon lussebullar i alla fall. Jag bestämde mig för tema urdjur. And ladies and gentlemen, here is the result:
1. Urbläckfisken 2. Tyrannosaurus Rex 3. Brontosaurus 4. En kvastfening! 5. Trilobit 6. Urhund 7. En snäcka som demolerades när den jäste i ugnen
Jag är nöjd.
