Arkiv förnovember, 2008

Så levde jag år 2013 om (m) fått välja.

Året är 2013. Moderaterna hade fått sin vilja igenom och jag levde med framtidens familj. Eller, that is, min familj fast i framtiden.

Idag firar vi minnet av min bror, som dog när min familj inte hade råd att betala för hans försäkringar efter att den fria sjukvården avskaffats och högkostnadsskyddet för mediciner nästan helt tagits bort. Jag strosar omkring lite i centrum och skrämmer de rika familjerna med mina trasiga skor, innan jag åker tillbaks ut i förorten där jag bor med andra arbetslösa. Marknadshyrorna har gjort nästan alla större städer helt segregerade och det talas om att, som i USA, bygga stadsdelar som bara kan nås med bil och speciella passerkort. Segregationen har ökat rädslan för det som är ”annolunda”, människor är rädda för fattiga, för invandrare, för varandra. Våldet har också ökat, delvis som en konsekvens av utanförskapet, men även på grund av de stora skillnaderna mellan de som har och de som inte har. Att stor ekonomisk ojämlikhet ledde till våld visste man redan i början av 2000-talet, men en lokal moderat kommunalpolitiker från Uppsala avfärdade under valåret 2006 forskningen som politiskt, och det har man fortsatt med att göra så fort forskningen inte passat in i de nyliberala teorierna.

Jag fryser lite, men bara lite, det är varmare än det brukade vara, och varmare kommer det att bli. Bensinen och oljan har blvit dyrare så att bara de rika har råd, samtidigt som utsläppen av koldioxid ökat i och med de allt fler kolkraftverken. Jag tänker också på hur det kunde ha varit om jag hade tagit studenten, om någon tagit hänsyn till att alla inte kommer till gymnasiet med ett par hjälpsamma akademikerföräldrar i bagaget och tagit sig tid att hjälpa mig och de andra icke-akademiska kidsen som faktiskt ville lämna bilraggandet bakom oss. Istället var det de duktiga eleverna som fick stipendier, bra betyg och lärartid och när jag hoppade av gymnasiet så var det inte inte direkt någon som brydde sig. Tio år senare skulle jag förstå att jag kanske inte gjorde de allra bästa valen när jag var 16, men komvux hade stängt för att sända signaler till ungdomarna att det lönade sig att plugga i tid, och några andra eller tredje chanser finns inte för sådana som oss.

Jag är hungrig, men inte lika hungrig som de hundratusentals pensionärerna. Av ekonomiska skäl tvingas de dela matsal med elever, och översköljs nu med flygande potatisar varje lunch. Så sent som igår blev någon omkullknuffad av en högstadieelev och bröt lårbenshalsen.

På det stora hela är det ett väldigt bra samhälle för Anna, 42, pappa Lars, 39, barnen Emma, 12, Johan, 9 och Moa, 4 år. Det är duktiga barn till duktiga föräldrar, barnen är duktiga i skolan och föräldrarna jobbar duktigt på dagen (men drömmer mardrömmar på nätterna om vad som skulle hända om deras företag skulle gå omkull). De kan leva i sitt skyddade samhälle och samla pengar på banken som annars skulle gått till att ge till exempel min brors läkarvård, de kan inbilla sig att deras fyraåring har talang för matematik och hetsa henne till att göra något hon inte vill, sätta henne i de bästa matteklasserna och tillverka en liten elitmänniska som mest kommer att påminna om en olycklig liten robot när hon tar sin fil. kand. lagom tills hon fyller 21.

För alla de barn som inte vinner rättstavningstävlingar i skolan eller har en pappa som vill gå och motionssimma är det inte alls lika kul, och för dem som behöver sjukvård men inte har pengar att betala försäkringar med är det än värre. För dem som inte får utbildning för att de inte har rika föräldrar som betalar för dem ser det mörkt ut, så man får verkligen se till att födas i rätt familj. Dessutom har regeringen gett halva löften om ytterligare inkomstskattesänkningar. På det stora hela är samhället lite, lite bättre för dem som redan hade det bra, och mycket, mycket sämre oss andra.

ge mig en mammut, tack

Jag älskar, älskar, älskar snön. Det är jättemycket snö, överallt! Snart måste jag gräva små tunnlar för att komma ut, en tunnel till ica, en till skolan och en ner till stan så att jag kan köpa ett par säsongsanpassade kängor och sluta halka omkring i mina låga sommarskor. Igår trillade jag till exempel omkull.

En ganska stor del av mig hoppas på att det här är början på en ny istid.

surpuppa

Jag har ett nytt band. Yay! Äntligen. Äntligenäntligen. Tyvärr är det ett ganska litet band. Det består till 50% av mig, och till 50% av en bas. Minimalistiskt, miniminimalistiskt. Men jag hoppas på att hitta en pianist också och sedan blir det jazzande av. Jag har länge önskat mig ett minimalistiskt jazzband. Mainstream souljazz. Det är vad jag vill spela.

Ute snöar det inte det minsta minimalistiskt, utan tvärtom maxmycket. Det är fint. Jag gillar snö. Maxgillar. Jag kände mig lycklig och nöjd med livet när jag pulsade genom snön mot flogsta igår. Idag är jag lite mindre lycklig och nöjd, för jag missade visst ett och annat igår kväll. Har, om jag inte skrivit det tidigare, godisförbud dessutom och just nu känns livet mest hårt och orättvist och jag är sur, trots att jag har ett nytt band och att det snöar som en hel galning.

projekt Ny Emma

Ny kurs, ny emma! Så gick resonemanget igår. Tentan gick jag till och stannade i de obligatoriska 30 minuterna innan jag tackade för mig. Lustigt nog verkade den inte så svår, jag hade nog klarat den. Well, om jag ätit frukost och tagit med mig tentamat vill säga. Det hade jag inte. Och utan mat så kan man inte räkna någon fysik, det vet ju alla. Så jag gick hem, som planerat. Sedan sov jag lite.

Under kvällen utarbetades en plan. Jag började tänka att såhär kan jag ju inte fortsätta, utan det är hög tid för en uppryckning av grandiosa mått. Först bestämdes att jag (och nixon) förses med godisförbud, från denna dag och två veckor framåt. Sedan bestämde jag att jag ska gå till biblioteket och lämna tillbaks allt jag lånat och försöka hålla mina böter på en nivå som ändå är möjlig att betala av innan julen 2012. Jag bestämde att jag ska storröja i lägenheten och mörda samtliga dammråttor (som just nu smider onda planer under pianot), och att jag ska se till att få en femma i den här kursen och alltså inte sitta och slappa som jag gjort resten av terminen. En skärpning på alla fronter alltså!

Att jag inte är i skolan nu, trots att jag började vid nio, kan såklart ses som något av ett bakslag. Man kan också se det som att jag varit hemma och arbetat på detaljerna över planen Ny Emma. Man ska helst inte se det som att jag var tvungen att stå kvar framför TVn för att få veta vem som skulle bli årets julvärd. Inte heller som att jag, just idag, av någon anledning fick för mig att fixa till mitt hår, jag som annars brukar nöja mig med att stoppa in eländet i en mössa. Så tycker jag absolut inte man ska se på saken.

mig

Imorgon är det tentadag. Men! Jag har bestämt mig. Det blir ingen tenta. Ha! Nu ska jag kolla på arkiv X.

kappan efter vinden

Det är hårda tider. Fysiken tär på mig medan den dåliga ekonomin tär på moderaterna. Vi har det alla besvärligt.

Som jag minns det så var man väldigt tydlig med att betona att sänkta bidrag till arbetslösa skulle fixa alla slags arbetslöshetsproblem snabbt som bara den. Det skulle motivera folk att skaffa jobb. Sänkta bidrag sätter folk i arbete, så gick visan. Så nu borde man vara lite konsekvent tycker jag, sätta ner foten och säga att det fungerade förr, det fungerar igen! Visa var skåpet ska stå, sänk bidragen för alla som nyligen blivit av med sina jobb, så ska ni se att de kommer ila tillbaks till sina fabriker med fötterna gåendes som trumpinnar i marken!

Man kan ju förstås skylla på konjunkturen men det vore som att säga att det inte finns några jobb, att de arbetslösa inte alls är några arbetsskygga latmaskar och kanske aldrig ens varit det (hemska konsekvenser! fel har begåtts! misstag måste erkännas!). Då är det bättre att säga som Sarah Palin, att alla kan bli president, om man bara vill det tillräckligt mycket.

Ja, alltså, sänkta bidrag gör att folk vill jobba. Så enkelt var det på den gamla goda tiden, och eftersom jag inte har hört särskilt många flåt-vi-hade-fel, så enkelt är det nu med. Arbetslös är man bara om man är lat, varför jobba när man kan sitta hemma och se på hem till gården liksom? Men med ännu mindre pengar så vill nog till och med det mest inbitne hem-till-gårdet-fän ha ett jobb. Och om de bara vill det tillräckligt mycket, så kan de till och med bli presidenter. Allihop.

En fin lösning på vilken lågkonjunktur som helst.

inte min kopp te

Vad är i? Vad är K? Valens? Geometrisk faktor? Hur ska man kunna klara en fysikkurs om man aldrig läst fysik? Jag har kunnat räkna en uppgift av sju. Det blir man inte särskilt godkänd på.

Jag gick till en av lärarna idag och frågade om det verkligen är så att vi ska få betyg på inlämningsuppgifterna, trots att vi inte gått igenom något som ens påminner om dem innan inlämningen. Och jodå, betyg skulle vi få. Jag lade fram på ett sätt som jag hoppades var trevligt och sympatiskt att det kanske inte är jättebra upplagt, att det faktiskt är lite svårt (om inte omöjligt) att ens förstå frågan om man inte läst fysik, men då såg jag hur något lite nedlåtande blixtrade till i nämnda lärarens ögon. Det fanns minsann studenter som visst klarade uppgifterna och mellan raderna framgick ganska tydligt att om det fanns ett problem så var det inte hos dem utan hos mig. Att jag dessutom påpekade att ha betygsgrundande uppgifter innan en genomgång är lite som att ha en tenta i början av en kurs gjorde mig inte direkt populärare.

Jag blev lite ställd och visste inte vad jag skulle säga mer, så jag gick därifrån med missnöjet pyrandes. Såhär i efterhand har jag ju kommit på att vissa läser kursen som fristående och har läst en massa mer fysik innan, och då är det klart att det går bra.

För att komma vidare med uppgifterna så har jag googlat på orden jag inte kan, men google säger inte mycket vettigt. En sökning på geometrisk faktor ger sex lika obegripliga som oanvändbara träffar, bokstaven i ger istället 8 050 000 000 träffar. Valens var tydligen en romersk kejsare. Med andra ord – i’m stuck.

Min ovana att hoppa av vid motgångar bekämpas nu på heltid.

som om jag vore 16

Jag tror jag har sagt det förr. Ingenting ger mig sådan ångest som fysik. Efter två totalmisslyckade och bortkastade år på gymnasiet är det inte ens ångest av det slaget som man kan skojja om, det finns ingenting roligt med det här.

Två dagar har jag suttit med några ur klassen och båda dagarna har jag blivit arg, frustrerad, och inte minst väldigt, väldigt ledsen. När alla var klara med första uppgiften så låg jag fortfarande precis i början och jag vet inte om det är mentala blockeringar eller ren och skär kork som gör att jag inte klarar av att hänga med. När jag kände att tårarna var nära så tackade jag för mig och cyklade hem. Det var länge sen jag grät på vägen hem från skolan, men idag var en sådan dag och jag gråter fortfarande. Någonstans hade jag hoppats på att det skulle hjälpa att vara många, att kunna fråga när jag inte kan. Ungefär 30 minuter och 30 frågor senare så hade jag insikt nog att fatta att de klarar sig bättre utan mig, att jag suger på fysik och quite frankly känner man sig inte direkt jättevälkommen när man inte har något att komma med någonstans. Så nu är det bara vi två, jag och min ångest. Lustigt att den fortfarande sitter i, man tror ju att man ska ha kommit någonstans under tio år, men icke.

Tentan som jag skrev förra veckan gick för övrigt uselt.

Varför har jag lämnat min kära musik, vad gör jag här? Var håller jag på med? Allt är fel, fel, fel. Fan.