Äntligen!
Som feminist är det könsrollerna jag tycker ska vara de första att stå mot väggen när revolutionen kommer. Som jag sagt tiotusen gånger förr, jag är trött på att vara Kvinna och allt vad det innebär.
Det betyder ganska logiskt att jag är lika trött på mansrollen. För hur mycket frihet man än har som man, hur mycket fördelar man än får, så är det, precis som för oss girls, fortfarande en roll man förväntas spela. For better or for worse. Mest det senare.
Jag är alldeles ursäker på att gemene man känner ett tryck på sig att hålla sig på sin manliga matta. Och medan vi feminister börjat gnaga sig igenom det kvinnliga fotbojan, så sitter män fortfarande fast. Det är ju hur känt som helst att tjejer fostras till att vara snälla, tysta och bekräftande, och att det sedan kommer att förfölja oss genom hela livet, ge oss lägre lön, svårare att bli tagna på allvar, svårare att bli bedömd som person och medmänniska. Men – och det säger man inte mycket om – vi har fördelar som inte män har.
Gemensam vårdnad innebär teoretiskt sätt båda föräldrarna delar på ansvar och uppfostran av ett barn. Ändå vågar jag påstå att det är sällan som mannen i praktiken får barnet vid skilsmässa. Som kvinna och mamma får man, och förväntas man, ta ansvar för sitt barn på ett annat sätt än en man. Inte helt överraskande kommer ett barn i huset dessutom lämna sina spår i den ensamstående mammans plånbok, i hennes tid med andra, över huvud taget kommer hon inte längre att vara fri. Men – och här kommer mennet – det behöver ju inte alls vara dåligt. Hon kan, med lite tur, få en väldans bra kontakt med sitt barn, en kontakt som varar livet ut. Pappan däremot blir en bifigur, någon man hälsar på varannan helg, någon som köper dyra julklappar som kompensation för sin frånvaro.
Jag tror att kvinnan är förloraren i det yttre livet, men mannen i det inre. Stanna hemma och ta hand om barnen och du åker på stryk i arbetsmarknaden, men det är dig som barnen kommer springa till när de har ramlat i gruset. Det är dig de kommer dricka te med på nätterna, och dig de kommer ringa till när de behöver något annat än skjuts. Män som stannar i sina roller är lika stora förlorare som de kvinnor som stannar i sina.
Vad är manlighet? Jag vet inte riktigt. Men om det är att vara hockeykille, att ta sin självklara plats på seminarierna utan att ens ha läst litteraturen, att vara full av otrohetsgener… Då har jag svårt att se hur det är något positivt. Eller förresten, för att göra det lite skojigt tydligt, jag gillar sånt, så ska jag skriva en lista. En riktigt! En som kommer från sifo, och inget jag hittat på.
Manlighet är att, på en tiogradig skala:
- Vara praktiskt händig (7,1)
- Ha bra potens (6,4)
- Ha välavlönat jobb (5,9)
- En attraktiv partner (5,9)
- En vältränad kropp (5,8)
- Ett attraktivt yttre (5,5)
- Vara sportintresserad (4,9)
- Alltid vara redo för sex (4,9)
- Äga tekniska prylar (3,9)
- Ha en häftig bil (3,3).
Jag förstår inte hur ordet ”manlig” kan vara något annat än ett skällsord. Det är ett ord fyllt av fördomar som jag, om jag vore man, inte skulle vilja ha hängandes över huvudet mer än vad jag vill ha de som hänger där nu. Det är sjukt osexigt med manliga män. Och dessutom vansinnigt destruktivt misstänker jag.
Mansrollen i skolan, i vårdnadsfrågor, i alla sammanhang som är utanför de vedertagna, blir till ett hinder lika mycket som kvinnorollen är en nackdel i alla områden som inte är de typiskt ”kvinnliga”. Som feminist önskar jag död åt alla könsroller, och det gäller ju även den manliga. Att jag mest pratar om kvinnorollen råkar vara för att jag är tjej, men jag tycker alldeles uppenbarligen att både män och kvinnor är förlorare på alla dessa roller. Jag förstår inte varför det inte pratas mer om mansrollen, för det bör ju ligga i var mans intresse att vara den han är och till exempel ta det ansvar för sitt barn som han nog väldans många gånger vill göra.
Hur som helst. Jag tror saker börjar hända. Äntligen! Må Pittstim göra för männen vad Fittstim en gång gjorde för mig. Så blir vi alla lyckliga.
nixon Sa:
on oktober 8, 2008 at 7:39
Det var den bästa frukostläsning jag haft på länge! Och som du vet så håller jag ju med. Hah, det kanske bara är en försvarsmekanism för min omanlighet, innerst inne vill jag förstås vara en tarzan (you jane). Kanske har jag en punkt (4) dock…
bergatroll Sa:
on oktober 8, 2008 at 7:39
Word!
Jag är väldigt less på att behöva (vilket jag egentligen inte behöver) be om ursäkt för att jag inte är så praktiskt lagd, speciellt då jag jobbar i ”manlighetens” centrum, industrin. Jag får ju ångest av att köra bil då jag knappt vet hur den fungerar. Skulle en bil gå sönder så kanske jag inte ens skulle öppna motorhuven, för vad skulle jag göra där?
Jag avskyr sport (speciellt sporter där det är helt ok att börja slå sin motståndare med nävarna och ursäkten sedan lyder ”hockey är hockey”).
Att vara manlig är även att dricka sprit, gärna stora mängder, och det klarar jag inte heller av.
Men så fort jag tänker efter är jag rätt nöjd med mig själv, trots den totala avsaknaden av ”manlighet” i denna folkdansande, bokläsande, franskfilmstittande kropp =)
Hur bra inlägg som helst Tony!
Minna Sa:
on oktober 8, 2008 at 8:14
Har du läst Peter Erikssons ”På y-fronten intet nytt” än? Annars gör det! Den är great
Tant Turban Sa:
on oktober 8, 2008 at 10:59
Jag önskar vi kunde göra något typ av high-five:ande nu.
När jag var ung läste jag en kurs som hette mansforskning. Har du läst samma? Du skulle gilla den i alla fall.
blirger Sa:
on oktober 8, 2008 at 18:54
random thoughts:
Jag är man. Eller åtminstone pojke. Det är skitsvårt och det finns en massa begränsningar. Till exempel kan jag inte gå runt i klänning trots att det är mitt favoritplagg. Jag KAN iofs göra det, men på grund av samhället vi lever i skulle jag känna mig en smula uttittad. Dessutom är jag rädd att det skulle uppfattas som att jag drev med transor.
Mitt uppbrott mot mansrollen är att älska färgen röd. Tror jag. Det kan också vara ett oidipuskomplex eftersom min pappa älskar färgen grön.
Jag tycker också det är svårt att balansera mellan att vara jämställd och att vara gentleman eller helt enkelt snäll. Jag vill hålla upp dörren och bära ica-kassen. Jag hoppas att det inte är för att jag vill visa min manliga styrka utan för att jag vill göra det enbart för att vara snäll. Jag brukar faktiskt erbjuda mig att bära kassen när det bara är jag och en annan kille också. I de fallen är det helt oproblematiskt. Svårt det där med att försöka vara snäll och samtidigt jämställd. Ett annat exempel är pengafrågan. Jag vill ibland bjuda, inte för att det är min uppgift som man, utan för att det är min uppgift som människa.
Jag är inte helt opraktisk (fast inte heller helt superpraktisk). Men det har nog med min uppväxt som bondson att göra snarare än för att jag är man.
Jag gillar också sport. Det har jag fått från min mamma och mormor.
Men jag är inte så materialistisk, förutom när det gäller mina intressen såsom musik och tv-/dataspel. Jag skulle vilja ha en fet hdtv och alla världens tv-spel men inte som statussymboler utan för att jag skulle gilla det. Jag vill också ha en flygel.
emma Sa:
on oktober 10, 2008 at 14:36
nix: jag vill läsa boken, köp den! Och är det nånging du har, så är det punkt 3.
troll: Tack! Jag tänker mig att det kommer lite med åldern, när man blir äldre och vet vem man är och vad man gillar och har fått självförtroendet att vara det… då liksom kan man dansa folkdans och kolla fransk film och vara nöjd med sig själv. Men vissa är nog så osäkra eller superdrillade att vara ”Män” (eller ”Kvinnor”) att de fortsätter med det hela livet, vilket ju är synd för alla… Man missar nog väldans mycket om man aldrig går utanför sina könsramar… Now go watch some movies!
minna: Det har jag inte! Men jag kommer nog göra det, det tror jag allt. Om du säger tex läs bitterfittan, så lyder jag! Så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Ett bra upplägg.
tant: Den har jag inte läst, men jag vet att den har gått. Vet dock inte om den fortfarande gör det, men om den gör det så borde jag läsa den innan det slutar gå. Eller? Var den bra? Läsvärd? Den höga femman ska vi allt utföra en dag. En dag. I alla fall om det sker på samma coola sätt som i din video.
Blirger: Jag tycker du gör ett väldigt bra uppbrott mot alla slags roller genom att bara vara du. Jag vet inte många som är så bra på att vara sig själv som du. Good thing!
Men jag förstår ditt bekymmer, tror jag, allihop. Vissa saker gillar man ju för att man gillar dem och inte för att man borde för att man råkar vara tjej/kille. Eller så är det därför man gillar dem. Jag vet inte, och jag blir lite rädd när jag inte vet varför jag gillar något. Fast det är nog på sätt och vis lättare att vara tjej ibland. Då kommer man undan med saker som klänningar, samtidigt som man kan spela xbox. (Fast vissa utbytesstudenter har blivit rätt chockade över att xboxen i korridoren faktiskt är min, och till och med sagt saker som ”but your a girl!”). Men det är nog ändå mer okej för en tjej att göra killgrejer än tvärtom. Det är trist. Det är det.
Om du skulle skaffa en hdtv, alla världens tvspel och en flygel så skulle jag nog flytta hem till dig. Skulle du dessutom slå till med en cello och en varghund på samma gång så kan du ta bort ”nog” i förra meningen.
Senast lästa bok: “Pittstim” « Gurgîn Sa:
on oktober 12, 2008 at 14:27
[...] DN – DN – Metro – HD – Mias tankar – Jenny – Lina tar sig ton – Popistol – TonyTod – Free and [...]
emma Sa:
on oktober 13, 2008 at 17:32
Ett fint litet mantra.