Äntligen!
Som feminist är det könsrollerna jag tycker ska vara de första att stå mot väggen när revolutionen kommer. Som jag sagt tiotusen gånger förr, jag är trött på att vara Kvinna och allt vad det innebär.
Det betyder ganska logiskt att jag är lika trött på mansrollen. För hur mycket frihet man än har som man, hur mycket fördelar man än får, så är det, precis som för oss girls, fortfarande en roll man förväntas spela. For better or for worse. Mest det senare.
Jag är alldeles ursäker på att gemene man känner ett tryck på sig att hålla sig på sin manliga matta. Och medan vi feminister börjat gnaga sig igenom det kvinnliga fotbojan, så sitter män fortfarande fast. Det är ju hur känt som helst att tjejer fostras till att vara snälla, tysta och bekräftande, och att det sedan kommer att förfölja oss genom hela livet, ge oss lägre lön, svårare att bli tagna på allvar, svårare att bli bedömd som person och medmänniska. Men – och det säger man inte mycket om – vi har fördelar som inte män har.
Gemensam vårdnad innebär teoretiskt sätt båda föräldrarna delar på ansvar och uppfostran av ett barn. Ändå vågar jag påstå att det är sällan som mannen i praktiken får barnet vid skilsmässa. Som kvinna och mamma får man, och förväntas man, ta ansvar för sitt barn på ett annat sätt än en man. Inte helt överraskande kommer ett barn i huset dessutom lämna sina spår i den ensamstående mammans plånbok, i hennes tid med andra, över huvud taget kommer hon inte längre att vara fri. Men – och här kommer mennet – det behöver ju inte alls vara dåligt. Hon kan, med lite tur, få en väldans bra kontakt med sitt barn, en kontakt som varar livet ut. Pappan däremot blir en bifigur, någon man hälsar på varannan helg, någon som köper dyra julklappar som kompensation för sin frånvaro.
Jag tror att kvinnan är förloraren i det yttre livet, men mannen i det inre. Stanna hemma och ta hand om barnen och du åker på stryk i arbetsmarknaden, men det är dig som barnen kommer springa till när de har ramlat i gruset. Det är dig de kommer dricka te med på nätterna, och dig de kommer ringa till när de behöver något annat än skjuts. Män som stannar i sina roller är lika stora förlorare som de kvinnor som stannar i sina.
Vad är manlighet? Jag vet inte riktigt. Men om det är att vara hockeykille, att ta sin självklara plats på seminarierna utan att ens ha läst litteraturen, att vara full av otrohetsgener… Då har jag svårt att se hur det är något positivt. Eller förresten, för att göra det lite skojigt tydligt, jag gillar sånt, så ska jag skriva en lista. En riktigt! En som kommer från sifo, och inget jag hittat på.
Manlighet är att, på en tiogradig skala:
- Vara praktiskt händig (7,1)
- Ha bra potens (6,4)
- Ha välavlönat jobb (5,9)
- En attraktiv partner (5,9)
- En vältränad kropp (5,8)
- Ett attraktivt yttre (5,5)
- Vara sportintresserad (4,9)
- Alltid vara redo för sex (4,9)
- Äga tekniska prylar (3,9)
- Ha en häftig bil (3,3).
Jag förstår inte hur ordet ”manlig” kan vara något annat än ett skällsord. Det är ett ord fyllt av fördomar som jag, om jag vore man, inte skulle vilja ha hängandes över huvudet mer än vad jag vill ha de som hänger där nu. Det är sjukt osexigt med manliga män. Och dessutom vansinnigt destruktivt misstänker jag.
Mansrollen i skolan, i vårdnadsfrågor, i alla sammanhang som är utanför de vedertagna, blir till ett hinder lika mycket som kvinnorollen är en nackdel i alla områden som inte är de typiskt ”kvinnliga”. Som feminist önskar jag död åt alla könsroller, och det gäller ju även den manliga. Att jag mest pratar om kvinnorollen råkar vara för att jag är tjej, men jag tycker alldeles uppenbarligen att både män och kvinnor är förlorare på alla dessa roller. Jag förstår inte varför det inte pratas mer om mansrollen, för det bör ju ligga i var mans intresse att vara den han är och till exempel ta det ansvar för sitt barn som han nog väldans många gånger vill göra.
Hur som helst. Jag tror saker börjar hända. Äntligen! Må Pittstim göra för männen vad Fittstim en gång gjorde för mig. Så blir vi alla lyckliga.
Sourze (2002) och DN (nyligen) håller med.
