död åt gemene man.

Temat för årets resa har varit Schlager och Feminism, som två separata genrer. Vi har dansat oss fram med chiki-chiki-dansen genom Barcelona, sjungit “fåglar smyger” i Slovenien men sedan blev det svårare eftersom vi inte kom ihåg vare sig Tjeckiens eller Österrikes bidrag. Feminismen är det mest jag som har stått för och jag har suttit på tåg efter tåg och funderat över min roll som mig i olika sammanhang. Vem jag är och varför. Min största insikt är (och det har jag egentligen tänkt många gånger, men den här gången föll polletten ner som ett tiovåningshus i mitt huvud) att det finns personer och det finns kvinnor. När jag väl kommit på tanken så kunde jag inte släppa den.

Det började med Salvador Dalís mustasch. Dalí satt på en bild någonstans i Barcelona och såg mycket svår och mycket personlig ut. Precis som andra (manliga) konstnärer kunde han sitta och odla sin personlighet och sin mustasch nästan helt hur han ville. Sådant kunde man göra på den tiden, odla mustascher efter vilja och förmåga och framförallt efter personlighet. Personlighet hade de mycket av, männen. Och har fortfarande. Det är nog en av de allra största skillnaderna mellan män och kvinnor, konstnärer som vanliga dödliga. Män är personer medan kvinnor alltid i första hand är Kvinnor.

När man tågluffar blir det lätt att man läser ganska mycket. Någonstans efter tredje utlästa boken blev mönstret tydligt och jag började fundera över vad det egentligen var för böcker jag läst på sistone (och kom fram till att det inte spelade någon roll, för vilken bok jag än tänkte på så fanns det där, det eländiga mönstret). Inte ens när jag drog in Nyligen Sedda Filmer blev läget annorlunda. Rätta mig om jag har fel, men alla böcker (eller filmer) som jag läst (eller sett) under de senaste åren (och jag kan inte komma på ett enda undantag på rak arm) där handlingen varit såkallat könsneutral, så har huvudpersonen varit man. Man kan ju tänka att eftersom handlingen är såkallat könsneutral så är ju könet på huvudpersonen inte viktigt. Personen är viktig, inte könet. Och samtidigt – just därför är det aldrig en kvinna. Shoot me if I’m wrong.

Varför? Har det med författaren att göra? Skriver män om män och kvinnor om kvinnor? Och är det i så fall omöjligt för en manlig författare att förstå sig på det vansinnigt konstiga andra könet? Medan kvinnliga författare av en (o)lycklig slump råkar intressera sig för ”ett kvinnligt perspektiv”, det vill säga (helt överraskande) känslor och relationer (gärna med någon slags särartsfeministisk underton, tillåt mig att gråta)?

Jag tror den sorgliga sanningen ligger i det gamla hederliga “män är okönade”, fria att odla sin mustasch. Så fort handlingen är ”könsneutral”, så måste det handla om en man. Skulle en kvinna ha huvudrollen får man genast så mycket mer på köpet, ofrivilliga värderingar och förväntningar stoppas in i handlingen och storyn skulle inte längre vara könsneutral. En manlig huvudperson kan alla känna igen sig i, han blir vad man gör honom till. En kvinna är, och det går inte att komma ifrån, en Kvinna, och det är inte bara ett kön, det är en ofrånkomlig egenskap. En kvinna är alltid först och främst kvinna.

I Wien gick vi på konstmuseum, mumok. All konst var från 60-talet och framåt, mycket var från 90 och 2000-talet, upplysta tidsåldrar kan man tycka. På sex våningar räknade jag till 14 kvinnliga utställare (varav tio ingick i två kollektiv) och ungefär 200 manliga. Samtliga tjejer som fått äran att vistas bland de viktiga konstnärsmännen sysslade med feministisk konst. Männen däremot rörde sig vilt bland alla ämnen och nästan tävlade om att hitta nya områden att erövra och beröra med sin genialitet. Jag råkar veta att det faktiskt finns kvinnliga konstnärer som faktiskt gör annat än feministisk konst, men efter att ha gått en runda på mumok (som tydligen ska vara ett Väldigt Fint Modernt Konstmuseum) så kan man inte dra andra slutsatser än att kvinnliga konstnärer är lite sämre än deras manliga kollegor. Varför får de annars inte ställa ut? Så länge det inte handlar om kvinnofrågor, förstås. Där kan de få hållas, kvinnorna. Den könlösa konsten, det vill säga alla sorters konst utom den feministiska, är reserverad för männen.

Är män bättre konstnärer? Om kön nu inte spelar någon roll, så kan man inte dra så väldans många andra slutsatser. Eller så kan man börja misstänka att kön visst spelar roll, och en ganska trist sådan. Karaktärer i böcker eller verkliga människor, egentligen gör det detsamma, för vad det än handlar om så är och förblir kvinnor mustaschlösa. Lite förvånande kanske, att könsneutraliteten skulle komma med mustaschen.

Kvinnliga konstnärer först och främst är Kvinnor, oavsett vilken sorts konst de sysslar med. En kvinnlig konstnär har inte någon mustasch att komma med, och deras konst kommer att bedömas som Konst Av En Kvinna, och bli lite, lite sämre bara därför. Om det, som sagt, inte är så att kvinnor faktiskt är sämre konstnärer än män. Och då kan man ju fråga sig varför mumok ens bemödat sig om att sätta upp konst av 14 feministiska konstnärer. Eller vad är anledningen till att det inte fanns en enda (inte en enda!) kvinnlig konstnär som inte ägnade sig åt feminism? Antingen är deras konst objektivt sämre, eller så bedöms den som sämre, och såvitt jag kan komma på så finns det inte mycket annat som i så fall skiljer deras konst åt från männens förutom den lilla men stora detaljen att de råkar vara kvinnor.

Det kommer knappast som en chock för alla feministfrälsta därute, och inte för mig heller. Egentligen. Men någonstans därute på tågluffen så blev det så väldigt tydligt, att vad jag än gör och kommer att göra, så kommer jag att göra det i egenskap av Kvinna. Det första intrycket jag gör hos andra människor är att jag är tjej, och min lön, mitt framtida jobb och min eventuella konst kommer att påverkas av något som inte påverkar mina utgifter, min förmåga att fixa jobbet eller min kreativitet. Jag kommer alltid först och främst att vara Kvinna och jag kommer aldrig få ha en mustasch.