Arkiv förjuni, 2008

Piff!

Jag har varit på festival. Peace & love, eller peace and löööv som man säger om man har drömmar om att bli en amerikanska rapartist (vilket jag inte har). Jag är egentligen inte mycket till festivalmänniska, men nu när jag är 26 år fyllda så tror jag att jag börjat inse att jag är inte ung och snygg hur länge till som helst (och hade dessutom fått två biljetter av min hårt festivalarbetande syster). Reinkarnation verkar lite farligt att förlita sig på, så det är bäst att få vissa obligatoriska saker gjorda medans tid är. Och nu är festivalandet avbockat. Armbandet sitter dock kvar runt min handled, precis som på vilket tonåring som helst. I’m as good as 19.

Saker kvar att göra innan jag blir för gammal:

  • åka transsibiriska järnvägen
  • göra en skiva
  • plugga färdigt

Det är en kort lista, och det känns bra. Överskådlig och realistisk. Egentligen tycker jag det låter lite tråkigt med en realistisk lista, men det är nog något som kommer med åldern, att föredra realism över andra -ismer. Även om jag fortfarande är lite svag för surrealismen. En surrealistisk lista:

  • Lista

Jag ska ner till staden vilken sekund som helst, men jag vill bara uppmärksamma er på att man kan vända på bokstäverna i ordet lista och få: a-stil! Det är ju roligt. Jag har upptäckt att eftersom jag inte köpt nya kläder på en sådär två år så är jag inte direkt megapiffig var och varannan dag. Men! Jag har under den senaste veckan köpt en prickig skjorta, ett par jätteblåa skor och nu ska jag åka och prova ett par färgglada byxor, kanske röda eller gula. Det är vad jag kallar a-stil.

balans

Jag har fyllt år. Det gör mig inte helt nöjd. Men jag fick ett wii! Ett wii! Jag har funderat på om det är värt det, om ett wii väger upp allt det som kommer med min nu ganska höga ålder, hängig rumpa, rynkor, dålig syn… Och slutsatsen är att JA det gör det. Med ett wii blir det okej att fylla till och med 34. Nu fyller jag ju förstås inte 34, jag fyller 26. Det gör det hela ännu bättre.

Jag har hur som helst hört att 27 är den bästa åldern av alla. Så när jag väl har vant mig vid att vara 26 så har jag bara good things att se fram emot. Men jeklar vilken ångest när jag fyller 28… Kanske finns ett wii2 tills dess.

moody blues

det blåser och jag har kokat te.
ica stängde tidigt, trots att det är fotboll ikväll och vi behöver något som vi egentligen inte behöver.
nixon sover i min säng, han var lite sur. jag vet inte varför. jag ska cykla till shell och köpa lite choklad så att han blir glad när han vaknar.

midsommar var okej. vi var borta, nu är vi hemma.
på måndag fyller jag år. det är tveksamt om en dag med presenter är nog för att väga upp den ålder jag nu kliver in i. 25+. nästan 30.

jag har hittat en ny favoritlåt. jag har glömt vad den heter, men dom sjunger ”i love you” så att det skär i mitt hjärta. det kan vara därför jag åker och köper choklad.

men jag är inte den som klagar

Vår Ärade Regering (må de leva i evighet) gick till val på, om jag inte minns fel, att fler skulle få jobb, fler skulle få mer pengar över och Sverige, god bless, skulle bli ett tryggare land att leva i. Med risk för att våra vänner på FRA (må deras husdjur leva i fred) hittar min blogg (vilket de med största sannolikhet gör, sist jag kollade så var wordpress så kallat ”amerikanskt”) så ska jag härmed muttra lite över Våra Stora Ledare.

Svenskarnas samlade förmögenhet har tydligen minskat med, tyckte jag mig höra härom dagen, 300 miljoner kronor. Samtidigt äger 1 % av svenskarna (må deras kostymer alltid få behålla sina pressveck) mellan 30 och 40 % av just dessa förmögenheter. Gatuvåldet har ökat med 30 % (vilket Vår Ärade Regering ju knappast kan lastas för, men det är ju ändå ganska lustigt att när de som går ut stenhårt med att gatorna ska bli tryggare väl får makten så blir våldet värre än typ nånsin). Carl Bildt (må hans skor aldrig tappa klacken) tycker att FRA-lagen inte är nånting att hetsa upp sig över (vilket säger rätt mycket mer om honom än om lagen) och liberalerna beter sig kusligt likt paranoida kommunistledare kända från öst och röstar igenom den.

Jag gillar politik, men när den eländiga lagen röstades igenom ville jag nästan gråta en skvätt. Jag ville ha varit där och jag skulle tryckt på nej-knappen som jag aldrig tryckt på en nej-knapp förrut.

Dessutom ska barn få betyg och tappa hoppet innan de ens börjat mellanstadiet. Inflationen är den högsta på 16 år, och tonåringar måste veta vad de vill göra med sina liv redan när de är 15 eftersom de teoretiska ämnen i yrkesutbildningarna ska tas bort, möjligheterna att få en ny chans via komvux krymper till nada och de stängs ute från universiteten för all framtid. Jo, jag är dramatisk. Men jag är väldigt, väldigt missnöjd. Hade jag varit hälften så gammal mot vad jag är, så hade jag ju inte ens kunnat ta studenten, jag hade gift mig och varit trebarnsmamma lagom tills jag fyllde 25. Jag tycker faktiskt att det är lite fult att kalla sig liberal när allt man egentligen vill ha är billig arbetskraft som städer ens kök.

(Om FRA läser det här så vill jag bara säga att jag också är ”liberal” och stöder all slags exploatering av fattiga, sjuka och outbildade, pass on till nästa blogg, jag är en av er! Död åt islam! All makt åt Reinfeldt (må hans barn aldrig behöva vistas i förorten), vår befriare!)

jag är så vansinnigt kriminell

FRA-lagen är ett fint förslag på alla sätt! Som den sanna patriot jag är så stöder jag självklart en sådan fantastisk idé. Jag tillhör ju dom som gärna trycker upp ordet frihet i folks ansikten lite titt som tätt, frihet att göra det jag vill, frihet att tänka rätt, frihet att känna mig säker i mitt eget land. Och jag vet inte hur det är med er, men så har i alla fall jag inte känt att det är på sistone. Det är nog få som inser hur omfattande terrorn är till och med i Sverige. Den här nya lagen skulle verkligen reda upp situationen.

FRA, denna pålitliga anstalt bland pålitliga anstalter, gör det mest fantastiska av jobb, åsiktsregistrering skulle man kunna kalla det om man bodde i Sovjet, men eftersom vi inte bor i Sovjet kan vi nöja oss med att kalla det allmän avlyssning för allas säkerhet med lagring av informationen under obestämd tid. Skillnaden är enorm, det hör ju vem som helst. Personligen skulle jag känna mig mycket tryggare om jag visste att en förtroendeingivande institution som FRA övervakar allt jag och mina grannar gör. Det är ju för min egen skull! Jag borde vara tacksam över att FRA finns, att de skyddar mig till och med när jag inte ens visste att jag var hotad.

Faktiskt borde alla i hela Sverige vara lika tacksamma som jag. Alla borde inse att alla är potentiella brottslingar. Jag är inte alls främmande för tanken att utrusta samtliga medborgare i Sverige med en liten fotboja och mikrofon, bara för vår egen säkerhets skull. För som Uppsala Universitets gamla slogan går: Att tänka fritt är stort – att tänka rätt är större. Jag menar, frihet är ju det bästa som finns men om man inte väljer att göra rätt så spelar det liksom ingen roll. Ja alltså, jag tror ju att alla är fria att göra vad de vill, är man fattig så får man skylla sig själv, är man brottsling… Snacka om bad choice! In med bovarna i buren, så säger jag! Tänker man inte rätt så får man skylla sig själv! Allmän avlyssning för allas säkerhet med lagring av informationen under obestämd tid kommer göra samhället mycket tryggare, äntligen kan vi slippa oroa oss över den terror vi dagligen utsätts för när vi promenerar till ica!

Det värsta som skulle kunna hända vore om frågan skulle bli aktuell för folkomröstning. Det vore faktiskt att ta i lite väl. Att välja mellan säkerhet och övervakning är inget som gemene man klarar av. Jag menar, att allt jag säger och gör kan sparas i resten av mitt liv känns som en ganska rimlig uppoffring i jämförelse till den stora ökning i säkerhet jag kommer att märka av. Tyvärr verkar inte folk riktigt ha insett det men det spelar ingen roll för min regering, som jag självklart var med att rösta fram, har mitt fullaste förtroende för att de kommer att rösta igenom detta makalöst välbehövda förslag, oavsett vilken kritik som kan tänkas riktas mot dem.

Dessutom har jag alltid önskat mig en storebror. Och citatet från civ iv är verkligen bara strunt:

Any society that would give up a little liberty to gain a little security will deserve neither and loose both.

insikt x2

Jag har fått två insikter. Den ena fick jag alldeles nyss när jag läste mina senaste blogginlägg och alla handlade om betyg, plugg och labbrapporter. Det var väldigt tråkiga inlägg. Jag har, med andra ord, varit väldigt tråkig den senaste tiden. Det gör mig ganska missnöjd. Tråkig är ju bland det sista man vill vara. Därför ska jag inte skriva mer om betyg, plugg och labbrapporter! Det borde göra alla nöjda, men mest mig om jag upptäcker att det faktiskt finns ett liv bortom dessa tre små onskefulla saker.

Min andra insikt har delvis med min första att göra. Man kan säga att det liksom är en logisk fortsättning på överdrivet pluggande. Igår, den 11 juni 2008, sprang jag ungefär tio meter i en (för mig) hög fart ner för en backe. Detta gjorde jag även för ungefär en månad sedan. Och båda gångerna har resultatet blivit detsamma. Jag har fått träningsvärk i magen. Spurta tio meter och få träningsvärk. Det är inte okej. Det är verkligen inte okej. Det är faktiskt till och med urlarvigt. Man kan inte få träningsvärk av att springa tio meter. Nu hör jag en och annan skeptiker därute tänka att jag, min vana trogen, säkert överdrivit det hela och inte alls sprungit tio meter, kanske en kilometer eller åtministone ett par hundra meter, men icke, käre skeptiker! Det är verkligen tio meter jag sprungit. Kanske nio till och med. Det är jättepinsamt och jag skäms lite. Jag har dessutom frossat i godis och kalorier av olika slag under en lång tid, och samtliga tycks min kropp ha lagt på lagring i min mage tills vidare, tills dess att svältkatastrofen inträffar.

Så. Jag är tråkig och jag är i fruktansvärt eländig form. Men! Såhär ska det såklart inte få fortsätta. Från och med idag ska jag:

  1. Bli roligare
  2. Väcka träningskortet ur sin långa vila
  3. Bli en puma lagom till midsommar
  4. Typ

Och så ska jag spela piano. And thats a promise.

beslut

hejsan bloggen. mig ser du inte mycket av nu för tiden. det här inlägget tänker jag skriva helt utan stora bokstäver, av den enkla anledningen att jag vill. jag har sommarlov nu och då får man göra vad man vill. till exempel skriva med små bokstäver. så då gör jag det.

jag har skrivit omtentan i paleontologin, den som jag inte skrev i april eller när det nu var. anledningen var ju att det skulle gå bättre den här gången men tyvärr gjorde det inte det. eller, det blev en fyra, och en fyra är ju inte dåligt. det är det inte. men det är inte heller en femma. att inte få en femma i paleontologikursen när man vill bli paleontolog (som jag blir mer och mer säker på att jag faktiskt vill, den dystra arbetsmarknaden till trots) känns lite trist. urkasst, för att vara brutalt ärlig. dessutom hade jag pluggat riktigt duktigt. suttit koncentrerat och länge och lärt mig alla små detaljer. jag kunde verkligen jättemånga detaljer. tentan däremot var skriven på ett sånt sätt att det inte var detaljerna som räknades, utan mer de stora dragen. det visade sig, när jag väl satt där, att de stora dragen var något av en lucka i mitt annars ganska fyllda minne. tanken var väl att den skulle vara snäll, tentan. det hade gått bättre om den varit elak.

just nu har jag tappat lite hopp. om paleontologin, om framtiden, om mig. för att jag fått en fyra. herregud så töntigt. jag gick omkring och funderade lite på det jag skrev om tidigare, att om man tycker att femmor är så vansinningt viktiga så borde man fundera över vad som är viktigt i livet egentligen. och helt oväntat kom jag fram till att femmor är inte det viktigaste. är det värt att gå omkring med min konstanta ångest? att tacka nej till fotbollsmatcher på v-dala och allehanda happenings bara för att jag ska kunna sitta hemma och tänka på att jag borde plugga, hur mycket jag borde plugga och hur lite jag får gjort? hur mycket missar jag inte, och hur mycket av min tid går inte åt till att sitta med en klump i magen och gråt i halsen för att jag pressar mig själv tills jag bryter ihop kväll efter kväll? att alltid ha något att göra men aldrig få något gjort.

den här kursen ska jag allt ha en femma i. dels för att det är en a-kurs och dels för att jag ändå har slitit ganska ordentligt, om än i väldigt korta perioder precis innan varje tenta. men nästa termin så får det vara. då ska jag hitta andra saker som gör mig lycklig. skaffa mig ett liv bortom ångesten. man måste ju inte ha femmor bara för att man kan. man kan faktiskt göra annat också. och det ska jag göra nästa termin. annat.

le emma, zéro point

Det blev ingen tenta för min del. Det kan vara dumt gjort. På ett sätt känns det väldigt dumt. Någon gång igår eftermiddag så började jag inse att jag hade för mycket kvar, att det faktiskt inte räcker med att börja plugga till en tenta fyra dagar innan den ska gå av stapeln. Som om jag inte visste det innan.

Jag hade hunnit läsa allt utom en bok, och sammanfatta det mesta ganska bra men alla storpoängsfrågor hade jag av någon oförklarlig anledning ignorerat konstant. I vintras bestämde jag mig ju för att aldrig mera blanka, så därför slutar den här historien med att jag helt enkelt struntar i att gå dit. Nytt löfte: det här är sista gången jag struntar i att gå på en tenta.

Det larviga är ju att jag skulle ha klarat den. Det är jag alldeles säker på. Men jag är också alldeles säker på att jag inte skulle få en femma. Egentligen kunde jag inte bry mig mindre om betyg, det finns fullt med märkliga människor som får höga betyg men som inte är särskilt brighta, och ännu fler som bara struntar i allt var betygshets heter men är väldigt skarpa knivar i lådan ändå. Och samtidigt så kunde jag inte bry mig mer, jag har fått för mig att så länge jag kan så måste jag skriva femmor. Annars kommer jag aldrig få den där doktorandplatsen jag vill ha. Om jag nu vill ha den. Fortsätter det såhär, med blankningar och självvalda omtentor, så borde jag nog fundera på vad som egentligen är viktigt i livet.

den desperate och havet

Jag lever! Varken båtar eller lettiska infödingar tog livet av mig, och trippen blev en succé på alla fronter. Vädret var lovely, nixon var söt, panoramahissen föll inte ner 27 våningar med oss i, och sist men inte minst fullkomligt kryllade det av te. Överallt. Letter är duktiga på sånt, dom kan sina téer.

Tillbaka till den hårda verkligheten. Det som inte båtarna och infödingarna lyckas med, tycks dock jordarterna vara mer kapabla att slutföra. Ett märkligt energituggummi, någon liter te och ett koffeinpiller har inte hjälpt fullt så mycket som jag hade hoppats. Med andra ord är det inte en pluggepard som sitter vid bordet och ylar. Krisen är mer total än den varit under hela året som gått, och det skulle inte förvåna mig om jag vilken sekund som helst faller död ner till marken. Sånt kan faktiskt hända när man läser om jordarter, det har jag hört från säkra källor.