Jag vet inte varför, men när jag vaknade igår så kunde jag inte röra huvudet. Jag fick dra upp den från kudden med hjälp av en halsduk och sedan sitta och hålla i det medan jag grät en skvätt för att det gjorde så ont. Nixon fick en liten chock när han kom tillbaks efter frukosten, det är inte ofta jag sitter och tjuter i sängen vid sju på morgonen. Men nackspärr maximum var ordet. Eller orden. Nackspärr maximum är ju två ord. Men nu kommer jag ifrån ämnet.
För att göra en lång historia kort så gjorde det väldigt, väldigt ont. Jag fick tid hos en sjukgymnast och 400 kr senare var det inte ett dugg bättre. En vetekudde, yllefilt, smärtstillande salva och konstant ticsliknande strechning löste problemet med ett par promille, men problemet finns kvar än idag. Nu sitter jag här och tycker lite synd om mig själv. När jag är färdig med det ska jag till stan och äta lunch med linnea och ännu senare ska jag åka till den stora staden. Jag hoppas att det inte kommer hända något där, och om det händer något så hoppas jag att det inte händer på min vänstra sida för dit kan jag inte vrida huvudet. Jag är lyckligt omedveten om världen till vänster om mig.
I stockholm ska vi möta upp med nixons mor och diskutera semseter. Vi blir nämligen födelsedagsbjudna på en trip till italien, jodå! Italien ska vara fint på många sätt. Jag har inte varit där, men det går rykten om att italien ska vara fint. Mina erfarenheter av italienare är dock inte de bästa. Tvärtom har de varit ganska otrevliga mot mig, inte riktigt haft koll på begreppen “personlig integritet”, “inte intresserad” och “nej”. När jag var i london blev jag förföljd av en italienare som förklarade att jag 1. skulle göra slut med min pojkvän, och 2. gifta mig med honom. Jag ställde mig måttligt entusiastisk till hans förslag men han var entusiastisk för oss båda och min relation till italienare var förstörd för all framtid.
Nu kliade jag mig i ögonen. Det var dumt gjort. Jag har ju sminkat mig. Det är bäst att jag går och rättar till det hela innan jag måste pinna ner på stan. Min syster gjorde en bakåtvolt och fick armbågen ur led med ett avslitet ledband på köpet. Det var nog ännu dummare gjort. Jag tycker lite synd om henne. Armbågar ur led och avslitna ledband gör nog ondare än nackspärr.
nixon Sa:
on maj 11, 2008 at 22:43
Misär i all ära, men hur går det med trilobitsången? Nej nej, känn ingen press. Känn ingen press för mig, Göteborg. Känn inte heller någon press för mig Falköping.
emma Sa:
on maj 11, 2008 at 22:50
men jag vet. du din jobbiga karl! jag jobbar ju på det. en långsam men säker utveckling mot den färdiga sången. framförallt långsam kanske.
och dig gav jag choklad.
Tant Turban Sa:
on maj 12, 2008 at 15:43
Eftersom jag inte fått någon choklad alls (!) tycker jag att du borde göra färdigt trilobitsången, lägga upp den på din blogg i något fräsigt format och sen ge mig choklad. Alla borde ge mig choklad.
emma Sa:
on maj 12, 2008 at 17:12
det borde jag verkligen. göra klart trilobitsången alltså. om jag hade lite choklad skulle jag allt behålla den själv, ha! men jag har inte heller någon choklad. och det är tungt.