död åt gemene man.

Det är otroligt stökigt i min lägenhet. Jag förstår inte var allt kommer ifrån, jag tycker att jag inte gör annat än städar men en snabb titt på golvet skvallrar om att jag förmodligen gör rätt mycket annat. Sista april närmar sig med brontofart och som inföding i Uppsala vet man att det är det största som händer på hela året. I love whaleborg! Allt från obligatorisk förfrysning av diverse kroppsdelar i ekonomikumparken till förstörda skor och champangedränkt hår på champangegaloppen. Kvällarna brukar dock sluta i flopp, jag brukar vara så trött redan vid sextiden att jag knappt kan hålla ens ena ögat öppet, än mindre gå ut eller grilla. (Eventuella kommentarer om valborg förrförra året undanbedes ovänligt och bestämt.)

Jag har anmält mig till trilobitutflykten i västergötland idag. Gräva efter trilobiter kan bli yey, men det kan också bli misär beroende på sällskapet. Klassen såhär långt har ju inte imponerat sådär vansinnigt mycket och få eller ingen tycks förstå att uppskatta trilobiternas oerhörda charm. Om jag blir paleontolog måste jag tillslut hamna bland liksasinnade. Var kan man hitta trilobitfäns om inte bland paleontologer? Två år kvar. Jag räknar minuter.

Har för övrigt skaffat en film. Landet för länge sedan, ni kanske har sett den. Det är en fin film. Nästan en favoritfilm. Men så handlar den också om dinosaurier. Det är något särskilt med utdöda djur.