Idag, kära läsare, var en katastrofens dag. Igår kunde jag konstatera att jag blivit gammal nog att få reda på min framtida pension, idag gjorde jag den fasansfulla upptäckten att åren inte farit väl fram mig. Nu ska ni få höra.
Jag har alltid varit grymt osams med min mage. Rund som en boll är den, som ett bowlingklot. Hur många situps jag än gör och hur mycket jag än dansat (på den tiden jag fortfarande dansade) så har magen alltid suttit där. En av barnen på dagiset där jag jobbade hade en dag vänligheten att informera mig om att jag var gravid. Min rumpa däremot har varit något av ljuset i mitt liv. En gång i tiden brukade Hanna gå omkring och nypa lite i den och påpeka att den hade en väldigt bra konsistens, och sånt tycker man ju om att höra.
Mitt chokladmissbruk eskalerade under våren och jag slukade frukt&mandel efter frukt&mandel tills en dag när jag upptäckte vad som hänt. Mina kläder hade plötsligt blivit för små. Jag hade expanderat. Men som den konstruktiva människa jag är så köper jag ju träningskort, och när jag märker att jag inte använder träningskortet så sätter jag mig själv på diet. Och där har jag suttit sedan dess. Jättelänge. Man kan tycka att det borde ha gett resultat, men magen är kvar och kläderna fortfarande för små.
Imorse kom så chocken. På väg till skolan upptäckte jag att mina ben, mina kära ben, bytt form. De har förvandlats till korvar! Jag har aldrig haft något otalt med mina ben, och så detta! Vad värre är – när jag kommer hem för att byta dagens lilla kjol mot ett par varmare byxor uppdagas årets katastrof. Magen är kvar, benen har blivit korvar - och jag har bantat bort min rumpa! Min rumpa! Dieten har alltså gett resultat, men det var ju inte det här jag hade tänkt.
Linnea har försökt trösta mig. Jag erkände att jag alltid varit rädd för att få en platt rumpa, att det varit mitt huvudsakliga argument mot att vilja ha ett stillasittande inomhusjobb. Linnea försökte muntra upp mig och påpekade att nu behövde jag ju inte välja bort några jobb för den sakens skull längre. Hon kan konsten att se saker från ljusa sidor, Linnea. Men så är hon bara 23 och har ännu inte behöva möta de hjärtlösa öden som drabbar oss vid den höga åldern 25+.
Jag börjar få slut på lösningar. Jag vet inte vad jag ska göra. Dessutom är jag jättehungrig. Åh, vilken misär allt är. Rumpelände. Magelände. Oh, grymma värld.
Evelina Sa:
on april 3, 2008 at 16:12
Åh, så bra du skriver! Roligt och med hög igenkänningsfaktor =) Jag fyllde själv 25 nyligen (i det här sammanhanget vill jag tro att 5 månader är nyligen) och faktiskt har jag börjat se på mig själv annorlunda sedan dess. Ställt högre krav liksom. Som jag givetvis inte på något sätt uppfyllt, men endå. Krav.
emma Sa:
on april 3, 2008 at 18:10
åh, tacktacktack! Jag fyllde 23 nyligen, faktiskt. 24 fyllde jag ännu nyligare. Chocken att fylla 25 har jag inte hämtat mig från riktigt än, och då är det ändå oroväckande snart jag fyller 26. Men jag har hört från säkra källor att 27 är det bästa året av alla. Årens år. Det känns bra att ha det bästa kvar.
Men det går ändå en magisk gräns vid 25. Vuxengränsen. Jag har blivit mycket duktigare sen dess inbillar jag mig. Pluggar lite mer, sover lite mindre. Men jag tror mest det är inbillning. Mentalt är jag inte en dag över 24.
Evelina Sa:
on april 4, 2008 at 10:26
Mentalt är jag inte en dag över 20. Jättejobbigt när man börjar märka att folk inte längre visar förståelse och är övereende med att man är tafatt och blyg och får jätteont i magen av att behöva ringa till myndigheter eller storföretag…;) Usch, det är något med vår generation tror jag. Vi var tvungna att växa upp alldeles för tidigt och nu liksom vägrar vi gå vidare.
emma Sa:
on april 4, 2008 at 15:09
Jag trodde också att jag var en sådär 20 – tills jag träffade några av dagens 20-åringar. Då insåg jag att jag åldrats lite i smyg, utan att jag märkt det. Eller så är dagens ungdom helt annolunda nu än de på min tid. Så kan det mycket väl vara.
Dessutom vet alla att telefoner är onda! Här rings minsann ingenstans! Huvva!